Kanske Medelhavet imorrn!

onsdag 29. april, 2009

Vi hoppas att vi imorgon kan gå de sista 40 sjömilen av Suezkanalen. I morse beställde jag en lots för imorgon. Men lotsarna verkar vara aningen ovilliga på att dyka upp. De andra båtarna här verkar som regel ha fått vänta i fyra-fem dagar innan en lots dykt upp. Hoppas vår agent som verkar vara en reko kille kan trycka på lite.

Väderprognoserna för sydöstra Medelhavet ser ganska lovande ut fram till och med söndag kväll. Det vore fint att kunna tajma en god väderlucka för att ta sig vidare. Helst skulle vi vilja gå direkt mot Kreta. Men vi måste nog välja en annan destination då det ser ut som om vi skulle få 30-40 knops vind i trynet innan vi hinner fram dit. Till Cypern är det bara 200 sjömil och till Antalya i Turkiet cirka 350 sjömil. Därmed tror vi att vi gör som så att från Egypten så seglar vi rakt norrut i riktning Antalya. Utanför Cypern, förmodligen på lördag eftermiddag, laddar vi hem en ny väderprognos för att kolla om och hur vädret spås ändra sig. Kan vi fortsätta mot Antalya så gör vi nog det, om inte så checkar vi in i Europa på Cypern.

Lagret av goda historier att berätta fortsätter att öka. De fyra poliser som vaktar marinan här i Ismailia gör sitt bästa för att bidra. Våra vänner på Silene blev för inte länge sedan fråntagna sina pass och inlåsta i ett rum i en timme bara för att de gått ut av marinan och satt sig i den buss som skulle ta dem till Kairo utan att först trycka lite pengar i fickorna på vakterna. Troligtvis var det busschauffören som löste ut dem. Vi är så trött på sånt här svammel och har därför droppat planen att dra till Kairo. Egypten är nog enklare att förhålla sig till om man kommer hit med flyg.

Annars är allt bara bra. Igår hade vi en liten fest med folk från ett par andra båtar. Vi dukade upp mat och dricka på ett bord här i marinan och blev kvar långt på intill småtmmarna. Alltid lika trevligt att återse vänner igen.

Kommer det inte någon ny bloggupdatering de närmsta dagarna så betyder det att vi är vi på väg norrut i Medelhavet tillsammans. Men vi borde kunna ge ljud om inte allt för länge.

Vi hörs til dess!


Halvveis gjennom Suezkanalen: Ismailia

tirsdag 28. april, 2009

Vi er i Ismailia, halvveis igjennom Suezkanalen. Like etter at vi postet den siste, lett pessimistiske meldingen på bloggen i går hoppet losen ombord, og vi fikk det travelt med å starte motoren og kaste loss. Når losen kommer skal det gå fort, fort. Vi gadd ikke påpeke at vi ville ikke hatt det så travelt om han hadde innfunnet seg til rett tid, vi var bare glade for å komme avgårde.

Vi var heldige med losen; vi har hّrt mange skrekkhistorier, men vår los var en grei kar. Som alle Suez-loser hadde han nok gjerne sett at vi gikk litt fortere, men Johan la hele diskusjonen dّd på beste norrlنndska vis med et kort «nei». Etter det gikk resten av dagen stort sett på skinner. Samtalen var litt stakkato på grunn av losens begrensede engelskkunnskaper og vår meget begrensede arabisk. Johan styrte, losen tittet ut og jeg serverte kaffe, te, kjeks, lunsj og mer kjeks for å få tiden til å gå. Da vi begynte å nوrme oss Ismailia kviknet losen til og informerte om at vi kunne begynne å gjّre i stand en gave til ham og dessuten et anbefalingsbrev som fortalte hvor flink han var. Det skulle brukes til å gi ham innpass som los på cargoskipene, for de var bedre betalt og fullfّrte hele transitten på tre timer.

01-tett-trafikk-ved-inngangen-til-suez02-utenfor-suez-yacht-club-kanaltrafikk-i-bakgrunnen

04-inga-og-mohammed03-johan-og-mohammed-losen

06-i-suezkanalen05-i-fc3b8lge-sjc3b8kartet

07-nesten-som-fergeleiene-hjemme-minus-moskeen-til-hc3b8yre08-lang-og-smal-kanal

09-velkomstmelding-hugget-i-stein10-ismailia-rett-rundt-hjc3b8rnet

11-ismailia12-fiskere

Tilleggingen i Ismailia var et kapittel for seg. Vi skulle fortّye med to liner til kaia fra baugen og en line til en moring i akteren. Johan styrte båten og tok seg av akterlina mens jeg var gallionsfigur i angrepsposisjon der fremme. Vi drev sakte mot land, akterlina ble sikret og jeg sto på spranget med tampen i hånda.

På brygga hadde det dessverre samlet seg en liten tilskuerskare. En av dem gjorde tegn til å ville ta imot repet. Jeg hadde helst sett at han ikke gjorde det, dette luktet språkproblemer og miskommunikasjon lang vei.

Det er en enkel operasjon å legge til, det eneste som kreves er et minimum av kommunikasjon mellom akter og baug for å stoppe opp båten til rett tid samt koordinere slakking og stramming av rep -vi vil ha linene i begge ender stramme så båten ikke kan svinge til siden, men ikke for stramme. Vi vil ha båten nوr brygga så vi kan komme oss på land og ombord igjen, men ikke så nوr at baugen dunker inn i kaikanten. Jeg tror den desidert vanligste årsaken til klumsete tillegginger (jeg snakker ikke om ulykker her) er alt for mange hjelpende hender. Bryggeslengere som fjakker opp hele tilleggingen fordi de har sett båter legge til fّr og gjerne vil vise dama i baugen åssen det virkelig skal gjّres.

Jeg svarte til mannen på brygga at jeg foretrakk å hoppe fremfor å gi ifra meg lina, vi har lagt til kai hundre ganger fّr, jeg kan gjّre det i blinde. Ok, jeg sa ikke alt det, jeg sa noe sånt som «no no, it’s OK, I jump» på mitt beste Egypt-engelsk. Karen på kaia ignorerte meg glatt og insisterte på å ta imot. Nå sto det tre menn på brygga og ville ha lina. På det tidspunktet var vi nوrt nok, men jeg kunne ikke hoppe uten ه treffe noen, sه jeg kastet lina og begynte ّyeblikkelig ه vise med hendene hvordan den skulle legges.

For sent. Tilskuerskaren var nه utvidet til fem og alle snakket rasende fort til hverandre pه arabisk mens de veivet med armene. Ingen viste det minste tegn til interesse for hva jeg har ه si. Jeg mistenkte at de ikke snakket mer engelsk enn jeg snakker arabisk. Repet ble lagt i et par هttetall rundt kryssholtet pه land, deretter holdt mannen repet med èn hهnd mens han brukte den andre til ه snakke med. Jeg begynte ه gjّre klar styrbord baugline ogsه, men nه var losen kommet frem pه fordekket og Johan ropte fra cockpiten at han skulle slakke pه akterlina sه vi kunne stramme foran, sه jeg overlot styrbordslina til losen og fikk omsider kapret oppmerksomheten til karene pه land i det de tok en pause fra skravlinga for ه trekke pusten. Lina var fortّyd til kryssholtet pه bهten med et pهlestikk, sه innstrammingen mهtte skje fra land. Jeg rّsket og dro litt i lina sه bهten skulle sige sakte nوrmere brygga, mens jeg gjorde tegn til at fyren med repet skulle etterstramme nهr jeg slapp, fّr bهten rakk ه sige bakover igjen. Han svarte med ه vifte meg unna, slapp av, dette skulle han ordne, sه han begynte ه dra inn bهten med èn hهnd. Men tydeligvis ble det for tungt, han slapp den delen av repet som han dro i, og bهten smatt bakover igjen. Johan ropte igjen og spurte om vi var nوr nok snart. Jeg svarte at vi trengte en meter til, og ropte til tufsen med repet at han mهtte etterstramme, ikke slippe. Han svarte pه overraskende bra engelsk at kapteinen mهtte bruke motoren for ه kjّre fremover, for han kunne da ikke forventes ه skulle dra hele bهten med en arm?? Jeg hadde sه smهtt begynt ه alnegge et ganske hissig kroppsprهk nه, og jeg tok pه meg utestemmen idet jeg minnet ham pه at hvis han ikke etterstrammet repet sه spilte det veldig liten rolle hvor mye vi enn gasser pه.

Mer tjating pه arabisk, mer fekting, jeg var fratatt alle privilegier som arbeidsleder pه denne bryggekanten og noen av karene gikk inn for ه overta kommunikasjonen med Johan ogsه, sه det ble en del hauking og blandede beskjeder til kapteinen. Og nه ropte Johan  nok en gang fra cockpiten, denne gangen fordi han lurte pه hva som egentligforegikk der fremme, og om jeg hadde kortoll. Ettersom bهten sèg bakover var vi nه to meter fra brygga, jeg kunne ikke hoppe i land fّr noen strammet repet, og ettersom jeg bare var ei blond lita dame var det lite sannsynlig at noen av de involverte kom til ه ta regi fra meg, uansett hvor sinna jeg var. Jeg ga opp, stampet tilbake til cockpiten og sendte Johan frem. Omtrent fem sekunder senere var alle liner pه plass, og de involverte forduftet.

Alminnelig backsheesh-kotyme tilsier at man skal aldri tilby backsheesh. Man venter til man blir bedt om det. Deretter gir man sه lite som mulig, mottageren blir trist og sهret fordi han hadde ventet seg mye mer, og sirkuset er i gang. Vi ventet til bهten lه trygt fortّyd og losen var satt pه land fّr vi overleverte ti dollar og noen pakker sigaretter. Diskusjonen som fulgte var ganske tafatt, et tegn pه at vi hadde truffet omtrent riktig belّp, og alle gikk sin vei fornّyde. I det hele tatt en fin start pه vهr kanalferd -hهper andre halvdel blir like bra!

Rottenytt: Vi fikk lهne en felle fra en med-kanalfarer, et bur med en krok i midten hvor man skal henge lokkemat, i dette tilfellet tomat. Buret settes pه gulvet over natta. Rotta rّsker lّs tomatbiten og utlّser stengemekanismen. Sه langt har Johan gått i fella tre ganger, men rotta har holdt seg langt unna. Vi planlegger en intens offensiv i dag med ytterligere en jakt, flere feller og mer fristende godbiter. Dette er krig!

Beklager mangelen på essensielle skandinaviske vokaler. Som dere kan se så begynte jeg å klippe/lime inn bokstaven å, men jeg gikk lei.

H;rs!


Nytt fra Simmer Down, og nytt fra oss

mandag 27. april, 2009

I Simmer Down sitt nyeste reisebrev på Tromsø Brettseilerklubb sine hjemmesider tar Tromsøkarene farvel med Sør-Afrika og gjør seg klare til den lange turen hjem. Planen er å seile hele strekningen med bare en eneste stopp; på øya St. Helena.

Reisebrevet er imidlertid over en måned gammelt; når dette skrives har våre tapre oppdagelsesreisende både ankommet og forlatt St. Helena og befinner seg nå et par hundre mil nærmere hjemmet.  Martin sier i sin siste mail at

«I neste uke setter vi seil. Vi sikter på Bermuda, fire tusen nautiske
mil nordnordvest, men planen er å bomme med to hundre sjømil. Vi skal
hjem og vi skal forsøke å seile non-stop. Fra Bermuda sikter vi på
Færøynene, 2 700nm mot NNE. Er forsyningene gode nok seiler vi forbi.
Derfra er det ei uke hjem til Tromsø. Det er ei ambisiøs rute, men får
vi ingen alvorlige brekkasjer ombord skal det gå bra. Vi gleder oss.
Over to måneder blir det, kanskje tre. Det kommer helt an på været og
strømmen.

Vi hørs plutselig!»

Les reisebrev fra Lars og Martin i Cape Town her.

Heia Simmers!

Og vi? Vi ligger fortsatt i marinaen i Suez. Kanskje får vi gå i dag, kanskje ikke. Når vi vel får beskjed og losen kommer ombord så skal det gjerne gå fort, helst med en gang, så det gjelder å være klar. Vi hadde en hektisk dag i går med forberedelser, innkjøp, klesvask, blogg-oppdatering og hundre andre ting. Vi fikk dusjet i varmtvann -en luksus vi setter mer og mer pris på jo kaldere det blir. Håret mitt står fortsatt rett opp, det fikk sikkert stallsjokk av alt varmtvannet etter så mange måneder med saltvann som sjampo og sandstøv som balsam.

Vi fikk dessuten fylt bensin til påhengeren og gass til matlaging. Vannet lager vi selv nå etter at vi fikk sparket i gang watermakeren, så det trenger vi ikke å tenke på. Vi fikk også fylt dieseltankene. Det trengtes. Det har gått mye drivstoff i Rødehavet. Vi kunne ha ventet med å fylle til vi kom til Ismaelia, som ligger halvveis opp i Suezkanalen. Alle småbåter stopper i Ismaelia. Noen fortsetter og fullfører transitten allerede neste dag, andre blir der i noen dager og benytter anledningen til å ta en innlandstur til for eksempel Kairo og pyramidene. Mange blir liggende der og vente på bra vær,  for Ismaelia er siste stopp før Middelhavet. Men fra seilervenner som danner fortroppen og fra tidligere års rapporter har vi forstått at å fylle diesel i Ismaelia er en helvetes karusell, for å si det pent.

Egyptere kan kjøpe billig, subsidiert diesel fra pumper, men dette er forbeholdt lokalbefolkningen. Problemet er at i Ismaelia ser det ikke ut til å finnes noen ordning som tillater utlendinger å kjøpe ikke-subsidiert diesel, så lokale kjøper diesel for seilere og smugler drivstoffet i kanner ut til båtene. Lukrativ business for egyptere, selvsagt, som betaler en pumpepris på 0.20 USD per liter og selger videre for 0.70. En viden kjent hemmelighet, men det må gå fort og stille for seg, og vakter, drosjejåfører, smuglere samt en hel del andre involverte må bestikkes og smøres og blidgjøres underveis. Et sirkus som i følge våre pilotbøker og våre venner kan bli dyrt og strekke seg over flere dager. Dette ville vi gjerne unngå, så vi bestemte oss for å tanke i Suez, hvor de har dieselbrygge og greier.

Den dieselbrygga viste seg imidlertid å være stengt av tollen. Skulle vi få drivstoff så måtte det bli bakveien. Heldigvis er både de på marinakontoret her og vaktene i porten fullstendig gjennomkorrupte, så det var bare å bestille. Dieselen ankom fra nærmeste bensinstasjon i 20-literskanner, og leveransen skjedde i puljer utover dagen, ettersom våre smuglervenner måtte unngå en viss tjenestemann som holdt området utenfor marinaen under oppsikt i et forsøk på å fakke nettopp dieselsmuglere. Men denne måtte innfinne seg i moskeèn hver gang det gjallet fra muezzinen, og våre mindre troende venner kunne smette igjennom. Ganske vittig. Timing er alt, dere!

Klokka nærmer seg ni og vi har fortsatt ikke sett snurten av noen los. Vi har fortsatt ikke gitt opp håpet (insha’Allah), men en eventuell sen avgang vil innebære at vi får det travelt om vi skal rekke frem til Ismaelia før det blir mørkt. Dit er det 44 nm, og i teorien er det forbudt for oss å gå i mørket, selv med los. Vanligvis får man heller ikke heise seil i kanalen. Vi krysser fingre og tær.

Hørs!


Suez, siste stopp før kanalen ved samme navn

søndag 26. april, 2009

En vecka med besök går snabbt. I onsdags vinkade vi av Lukas och Nathalie i El Gonua och satte kursen mot Suez. Vi hade egentligen tänkt ta med dem dit och gjorde så ett försök. Men väderprognoserna som visade silkeföre i flera dagar när vi lämnade Hurghada stämde inte riktigt med verkligheten. Vi ankrade i Endeavour Harbour redan den första eftermiddagen, där vi för övrigt hade en riktigt bra snorkling. Men under natten blåste det upp och på morgonen förstod vi att vi inte skulle hinna fram till Suez i tid till deras flyg skulle lyfta. Vi lade därmed nya planer och blev kvar i Endeavour Harbour ytterligare en natt.

Dagen därpå seglade ytterligare 10 sjömil till ett litet rev för att snorkla, varefter vi hissade segel och satte kursen mot Abu Tig Marina i El Gonua. Vinden dog dock ganska snabbt och vi fick starta motorn för att hinna den sista biten in till marinan innan solnedgång.

03-avansert-mekking

02-lukas-fc3b8lte-seg-snart-som-hjemme

01-johan-poserer-med-vannpipa

04-hurghada-marina

05-tilbake-bak-rattet

06-nathalie-utkikken07-johan-og-lukas-planer-sa-godt-de-kan

08-i-endeavor-harbour09-tur-pa-land

10-lukas-nathalie-og-johan

11-jeg-datt-og-inspiserer-skaden12-adriatica-ankret-i-endeavor-harbor

13-c3b8rken-eller-ihvertfall-c3b8demark14-johan-og-lukas

16-endeavor-harbour20-endeavor-harbour

17-flere-skjell18-edderkoppkonkylie-kunst

15-no-skjell-og-greier19-mer-skjellkunst

23-nathalie-og-lukas

25-nathalie24-el-gouna

Tidigt på onsdagsmorgonen lämnade vi som nämnt ett vindstilla El Gonua och hoppades att väderprognoserna som lovade svaga vindar skulle stämma så att vi med motorns hjälp kunde ta oss de sista 170 sjömilen upp till Suez. Som för resten av halva norra delen av Röda Havet blåser vinden oftast från nord/nordväst och ofta mycket. Sikten är skymd av sanddamm i luften och fjällen som ruvar på land bara ett par sjömil undan är disiga. Suezgulfen är dessutom hårt trafikerad och har både små och stora oljeplattformar utplacerade lite var stans. Alla stora oljeplattformar är belysta nattetid, enstaka mindre är det inte. Och enligt Red Sea Pilot, som är vår seglingsguide, finns det också gamla oljeplattformar som inte längre är i bruk, där själva plattan är borta men benen som bara kapats av strax över vattenytan fortsatt står. De syns inte på radarn…

Redan vid midnatt den första dagen kom vinden plötsligt och kulingen ven inom kort i riggen. Småfrusen av kall nattvind gick jag in i båten för att hämta min jacka. Men då jag öppnade garderobsdörren i akterkabinen möttes jag av blicken från en stor rotta som satt på kragen på mitt sjöställ. Vad kunde jag göra? Jag hade ingenting annat än en bar knytnäve att banka den med. Lusten fanns, men jag ville inte riskera att bli biten och fick därmed nöja mig med att bara titta på den.

Jag stängde garderobsdörren, väkte Inga och vi stängde alla skrovgenomföringar så att vår blindpassagerare inte skulle kunna sänka båten om han gnagde av slangarna. Detta betydde att vi fick fortsätta utan självlänsar på däcket. Adriatica har en ganska hög relingskant och allt det vatten som hamnade på däcket då vi stampade igenom vågorna blev nu kvar.

Vinden ökade mer och mer och jag kastade åter ett öga på vår väderprognos som bara var 16 timmar gammal och visade att vi borde ha 5 knops vind. Vindmätaren visade nu ibland 40-talet knop och utan en stark motor skulle vi inte ha annat val än att dreja bi eller vända tillbaka. Men med 2200RPM tog vi oss norrut, om än med blysamma 1,5 knops fart. Det fick duga. Om vi hade lite tur och kunde öka farten till 2 knop skulle vi hinna fram till närmsta skyddade ankarplats innan kommande dag skulle bli kväll igen.

Och vi hade en smula tur. Efter att stampat oss fram i motvind och motsjö hela natten och efterföljande dag kom vi till slut fram till ankarplatsen, Marsa Thelemet. Precis innan vinden åter igen ökade. Vi lade ut 9 gånger djupet med 10mm kätting men draggade trots det innan vårt CQR ankare grävde ned sig och vi stoppade upp.

Vår första natt med råttjakt slutade resultatlöst. I akterkabinen hade vi riggat upp en hink fylld till hälften med vatten och diskmedel, vi lade över ett ark tidningspapper med ett hål i mitten och tejpade fast en landgång upp till hinkkanten. Som en tänkt sista måltid för råttan innan den skulle ramla ned i hinken och drunkna,lade vi ut små korv och bananbitar både på landgången och på tidningspappret. I morse fann vi dock maten orörd men istället råttskit på sängen och ett halvt digestivekex och två tomatbitar gömda i en låda under navigationsbordet!?!. Men vi provar ikväll igen och hoppas dräpa råttan så snabbt som möjligt, innan den börjar tugga elkabel…

Imorse kom vi fram till Suez efter att gått de sista 60 sjömilen i natt för motor. Vi hoppas på att redan imorgon kunna starta kanaltransiten. Kanaltransiten delas in två etapper. Halva kanalen ena dagen och den andra halvan dagen därpå, eller senare om man önskar det. Vår plan är i alla fall att stoppa halvvägs i kanalen och resa in till Kairo för åtminstonde en dag. Men mer om det senare.

Annars har vi det bara bra. Solen skiner men det är inte så många fåglar som kvittrar. Mest stora containerfartyg som brummar genom kanalen utanför marinan.

Och slutligen, så har vi faktiskt lagt en planer för Medelhavet. Vi har bestämt oss för att segla Adriatica upp Adriatiska Havet och lämna henne någonstans i norra Italien i slutet på juni eller kanske en bit in i juli.

26-fiskebat27-oljerigg

22-innseilingen-til-abu-tig-marina

28-delfin

29-delfin

30-delfin


Besøk i Hurghada

fredag 17. april, 2009

Etter fire dager som første og eneste båt i den nyåpnede nordre delen av Abu Tig Marina (hvor vi fikk gratis opphold, et diplom og en ryggsekk full av reklameeffekter som velkomstpresang) returnerte vi til Hurghada igjen i forgårs. Abu Tig Marina er et stort og relativt nytt marinakompleks med bygninger i lysende oransje, rødt og gult, og består av hoteller, restauranter, barer og butikker. Egentlig ikke så forskjellig fra Hurghada Marina, bortsett fra at Hurghada har en «ordentlig» by like bak. Og Abu Tig er mye mer avskåret fra omverden. Vi ruslet litt rundt, mer for å strekke på bena enn for å se marinaområdet, som realiteten bare er et parfymert feriekompleks og har veldig lite med Egypt å gjøre for øvrig. Men marinaen var gratis, og vi hadde noen dager å slå ihjel før besøket vårt skulle komme, så hvorfor ikke. Det var dessuten et fint sted for å gjøre ferdig den store vårvasken om vi innledet i Hurghada og, vel, la på is fordi det var rent på styr for gøy å se våre seilende venner igjen. Men uten en eneste venn i sikte fikk vi ordentlig fart i sakene, og båten skinte som en sol etter et par dagers intenst arbeid. Vi fikk dessuten kvittet oss med samtlige melbiller (ved å hive melboksen), og utryddet en hittil uidentifisert art av ørsmå edderkopper som sannsynligvis mønstret på i Australia og deretter utviklet maritime overlevelsesegenskaper som savner sidestykke i insektenes verden. Beklager til alle dere dyreelskere der ute, men det var dem eller oss.

Den siste natten i marinaen ble vi overfalt av en aldeles vill sandstorm. Påfølgende morgen var båten fullstendig dekket av sand, og det meste av vaskingen måtte gjøres om igjen. Jaja.

Da vi noen timer senere kontaktet marinaen over VHF for å be om hjelp til å kaste loss (med to rep fra baugen til land og to rep i akteren til moringer bak kreves det mange hender for å legge til og komme seg løs igjen) fikk vi beskjed om at den egyptiske kystvakten hadde gitt beskjed om at ingen båter fikk seile i dag, fordi det var så dårlig vær. Med Marsa Girid friskt i minne, hvor vi hver dag i ti dager fikk beskjed fra kystvakten om at vi burde dra videre fordi det var nydelige forhold der ute mens det i virkeligheten blåste 25 knop (og heldigvis stolte vi mer på våre egne værmeldinger enn på kystvaktens), hadde vi på en måte mistet respekten for den egyptiske kystvaktens evner til å vurdere vær og vind. Våre gribfiler lovte 20 knops unnavind, tilnærmet optimale forhold for Adriatica, med andre ord. Så på beskjeden om at vi ikke fikk forlate Abu Tig svarte Johan at jo, vi tenkte å dra. Men Hurghada Marina var stengt for innkommende båter på grunn av været, fikk vi høre. Da får de vel åpne, da, mente Johan, og det ble stille ganske lenge i den andre enden. Noen minutter senere fikk vi grønt lys for å dra, og hjelpende hender dukket opp for å assistere med rep og liner.

Er det noe vi har lært oss de siste månedene så må det være at man kommer ingen vei om man tar nei for et svar. Denne regelen gjelder mer i Egypt enn i noe annet land vi har vært i.

Underveis gikk autopiloten tom for hydraulikkolje på grunn av en lekk pakning , så vi måtte håndstyre de 17 milene fra El Gouna til Hurghada. Men vi fikk en kjempefin seilas, og da vi ankom Hurghada Marina etter noen timer viste den ikke tegn til å være verken stengt eller herjet av styggvær.

Senere på kvelden ankom besøket vårt, Lukas og Nathalie, med fly fra Østerrike. Teknisk sett er de vel arbeidsgiverne våre -de er de som eier Adriatica. Vi hadde ikke sett dem siden de dro hjem fra New Zealand i desember 2007 for å få baby, så det var utrolig morsomt å treffes igjen. Babyen ble igjen hjemme, så på null tid var alt som i gamle dager (mye rom og fliring).

Vi hadde egentlig planlagt å dra på seiltur 20nm nordøst til Endeavour Harbour i dag, men autopiloten har tatt opp mesteparten av tiden. Vi har nå to mekanisk begavede tusenkunstnere (Johan og Lukas) i full sving med å løse både dette og andre problemer. Hvis vi skal få tilsendt reservedeler per post er vi sannsynligvis i tidsnød, fordi vi må være ha lagt både Suezkanal og Egypt bak oss innen visum og seglingstillatelse utgår om to og en halv uke. Noe av løsningen blir muligens at Lukas og Nathalie seiler med oss i morgen til Suez, byen ved inngangen til kanalen. Vi får se hva vi kommer frem til -fortsettelse følger!

Hørs.


Båtar till salu

tirsdag 14. april, 2009

Adriatica är till salu. Utrustningslista och bilder av båten kan ses på www.aphrodite42.wordpress.com.  Adriatica är EU registrerad och kan efter överrenskommelse levereras inom Europa eller till östra USA.

Lägger även  ut min och brorsans Maxi 77:a till försäljning då ingen av oss varken har tid att segla eller ta hand om den.  Senaste två åren har den stått på land hos NP Marin i Luleå.

m_dscn0823

Kort info:
7,7m x 2,5m
Årsmodell 1977.
Segelnummer 2036.
Epoxybehandlad år 2001.
Utombordare Mercury 6hk 4-takt, ny år 2004.
Originalsegel: Storsegel, Genua 1, Genua 2, Spinnaker, 2x stormfock.
Spritkök Origo 3000,  nytt  år 2003.
Portapotti.
Ekolod
Tie-rods
Ankare, livboj, badstege, fendrar, förtöjningsgods
Trävagga + 4 metallstöttor.

Enkel och bra båt. Inga konstigheter och inte heller några krusiduller.  Behöver nog poleras.

50000kr

Vid intresse maila johan.salmgren(at)gmail.com


Hurghada Marina, Egypt

torsdag 9. april, 2009

Kontrasterna den sista månaden har varit ganska slående. För inte så länge sedan låg vi ankrade i Sudan, som innehar andraplatsen på «Failed State Index 2008». Den fattigdom människorna där upplever slog oss genast som en knytnäve i ansiktet i det vi knöt fast jollen vid land inte längre bort än ett par hundra meter från ruinerna av världens sista slavstation som stängde så sent som 1945.

Från Sudan och dess ruiner, getter, åsnor och människor som levde tätt intill varandra, 540 sjömil norrut och nu i Hurghada Marina. Ett nybyggd marinakomplex i ett turistområde med lägenheter, affärer, restauranger och barer.

Dagarna rullar på här i Hurghada. Den ena har varit den andra ganska lik. På dagarna har vi betat av en del småprojekter på båten, men i väldigt lugnt tempo då vi ligger på samma brygga som många seglarvänner. Och på kvällarna har det varit tid för social samvaro, mat och öl. Vi har det gott men vi fryser. Temperaturmässigt är det ungefär som en bra svensk sommar… Men det är kanske dags att vänja sig.

De flesta båtar här på bryggan ger nog sig av kommande dagar för att ta sig an de sista 200 sjömilen upp den tarmformade sista biten på kartan. Suez nästa! Medelhavet är så efterlängtat och Egypten så lite likt att ingen vill bli i här längre än nödvändigt. Vi blir dock kvar ytterligare någon vecka då vi väntar besök den 15:e april. Är vädret på vår sida omkring den 22:a april, så vänder även vi då fören norrut.

Egypterna har hittills på denna resa varit de mest krångligaste människorna att ha och göra med i alla av de länder vi besökt. Här är en liten lista på saker som gör Egypten väldigt lite omtyckt bland oss och många andra här på bryggan:

-När man ankrar i sand inne i en lagun för att gömma sig för skitväder som är i antågande, är det inte trevligt att bli bortkörd av en National Park Ranger som inte bryr sig ett kvack om att det ska blåsa hattar och kaniner kommande dagar och dessutom ankrar sin egen båt på korall.
-Och då man två timmar senare är i färd med att ankra i en skyddad liten vik börjar man hata Egypten då man möts av kustbevakningen i en gummijolle som förbjuder oss att släppa ned ankaret. Även fast vi flera gånger förklarar att vi måste gömma oss för kommande skitväder i två dagar, inte är intresserade av annat än att sitta på båten och vänta och därefter segla vidare så fort vi får möjlighet. (Eftersom vi inte fick stanna gick vi ut till sjöss och fick dagen därpå dreja bi då sjön var för grov för att vi egentligen skulle kunna komma någonstans. Ingen dramatik men kanske lite onödigt).
-När man i Hurghada checkar in och måste använda en agent som försöker lura en på pengar även om man kommit överrense om kostnaderna i förväg. Det har nu tagit fem dagar och vi har inte fått våra papper ännu…
-När man ska tanka diesel och har kommit överrense om ett pris per liter i förväg, kan man bli milt sagt irriterad när priset plötsligt går upp när man ska börja tanka. Att sedan tankningen, som måste ordnas genom en agent, kan ta fem dagar att få till skott är en annan sak.
-När man köper ett simkort till mobilen blir man lurad.
-När man handlar mat på supermarknaden måste man hålla koll på personen i kassan då han hittar på egna priser. Ett avvik på 17 pund är ju ganska mycket då det man handlar tillsammans kostar 50 pund.

Jadå, då har jag fått gnälla ifrån mig lite grann. Nu känns det genast lite bättre.

I dagarna som kommer seglar vi nog upp till El Gonua för att invänta vårt besök. Men vi återkommer till Hurghada senare.

Vi hörs!