Aden, Yemen

lørdag 28. februar, 2009

(Dette innlegget ble skrevet før vi dro til Sana’a og er altså fire-fem dager gammelt. Rapporten fra Sana’a kommer om noen dager.Våre venner på Xanadu og Vagabond Virgin har bidratt med de flotte bildene av Adriatica. Alle seilere elsker bilder av sin egen båt, til og med vi som gjør leveranser.)

Förra veckan checkade jag in mig och mitt manskap (Inga) i Yemen och kunde därmed ta ned den gula Q-flaggen som man för under styrbord spridare när man ankommer ett nytt land. Yemen är väl nästan så långt ifrån det upptrödda turiststråken man kan komma. Och vi kan väl inte säga annat än att det känns väldigt speciellt att vara här. Det är fanimej helt underbart. Vi som seglat till Aden är hittills de enda västerlänningarna vi så långt sett här. Här lever vi som superstars. När vi går på stan ropar alla efter oss och de kommer fram och hälsar och pratar med oss, välkommnar oss till Yemen. De vill att vi ska ta bilder av dem och de erbjuder sig att hjälpa till med precis vad som helst. Ann-Marie på den svenska grannbåten Eos upplevde här om dagen att en främmande man på stan plötsligt kastade sig ned framför henne och började kyssa hennes fötter. Aden har hittills för oss varit ett helt unikt ställe. Vi har aldrig sett på maken och vi har aldrig någonsin mött så många, som ser ut som typiska skurkar men som är så ofattbart trevliga.

Vi ligger ankrade tillsammans med ett tjugotal andra båtar på en väldigt liten ankringsplats nära land i en industrihamn. Trångt är det rätta ordet för att beskriva förhållandena. Men det är inte mer än fem, sex meter djupt och ankaret sitter som gjutet i botten.

Efter att nu ha korsat den Indiska Oceanen och Gulf of Aden var det en mäktig känsla att se de första tecknen av arabien torna upp sig i horisonten. Bruna nakna berg sträckte sig upp högre och högre ju närmare vi närmade oss och havet ändrade sin färg från klarblått till grönt allt eftersom det blev grundare.

Bakom oss hade vi lagt två veckor med lätta vindar och lugn sjö. Dagar med klarblå himmel och strålande sol varvades med stjärnklara nätter som blev kallare för var dag vi närmade oss arabvärlden.

ay01ay05

ay06ay02ay04

ay07ay08ay09

Första veckan till sjöss kunde vi gnaga på morötter och annan hälsokost som vi införskaffat på «Sailor’s Corner» i Uligamu dagen innan vi lättade ankare. Andra veckan då fruktkorgen var tom satsade vi på syndigt frosseri. Våra käkar rörde sig i ett och gånggärnen till ugnsluckan gick varma i det vi hela tiden öppnade och stängde den för att slänga in eller ta ut en ny plåt med smördrypande kanelbullar, muffins och annat gott. Kombinationen latskap och frånvaro av träning, men också det att kroppen aldrig får vara helt stilla på grund av båtens ständiga rörlser, brukar visa sig i form av stel korsrygg efter cirka en vecka. Men vi upptäckte att det fina med en båt med centercockpit är att akterkabinens rufftak fungerar utmärkt som en gigantisk step-up bräda, om båten nu inte gungar allt för mycket i sidled. Ett och annat träningspass avverkades under den andra veckan.

Tiden till sjöss delade vi också tillsammans med Vagabond Virgin och Xanadu, som vi i stort sett alltid hade inom en sjömils avstånd från oss. För oss var det något nytt att segla tätt i en trio under så lång tid. Vi är aningen stolta över att vi alla gjorde det så bra. Men så verkar vi ha blivit ett sammansvetsat gäng som ofta höll koll på varandra och hojtade på VHF:en om någon av oss avvek från kursen eller om vi bara inte hade något bättre att fördriva tiden med. Framför allt under nattens timmar, då vi kikade oss runt om lite extra noga, framför allt på vägnar av Vagabond Virgin. Sverre-Erik seglar nämligen ensam och för honom var det en extra trygghet att segla tillsammans med oss andra. Han måste ju också sova några timmar någon gång.

Vi ankom början på säkerhetskorridoren i en nästan obefintlig vindstyrka. Men tack vare att vi tidigare valt att mer eller mindre driva omkring i flera dagar när vi inte haft tillräckligt med vind, kunde vi nu veva igång järnhästen och ge honom full havreransion. Gulf of Aden är inte stället man vill uppehålla sig längre i än vad som är nödvändigt. Rekommendationerna från koalitionsstyrkans krigsbåtar är också att man ska ta sig så fort man bara kan genom gulfen. Därmed susade vi iväg, eller rättare sagt, plöjde vi iväg så snabbt vi kunde. Vi valde att lägga oss på cirka en halv sjömils avstånd norr om säkerhetskorridoren och slapp på så vis bekymra oss huruvida upphinnande tankers skulle se oss eller inte. Det var egentligen ganska fridfullt att färdas i Gulf of Aden. Det känndes som om vi var gott omhändertagna av koalitionsstyrkorna som vi då och då hörde på VHF:en. Lustigt nog var det flera gånger faktiskt vi som blev misstänkta för att vara pirater. För cargobåtar nattetid var vi ju bara tre små radarekon och några små lanternor som syntes mot natthimmelen. Flera gånger blev vi inrapporterade till koalitionsstyrkerna som «suspicious vessels». Men på så vis hade de ju oss under god uppsikt. Bara till fördel för oss.

Dag tre inne i korridoren var den dag med egentligen den enda action vi hade. Mitt på dagen upptäckte Xanadu att vi hade en snabbgående motorbåt som kom flygande fram i full fart och med kurs rakt mot oss. Till en början såg vi den bara i horisonten. Men den närmade sig raskt. I kikaren såg den precis ut som bilder på pirater man sett i olika dagstidningar (åtminstonde assosierade min hjärna det genast med dem). Xanadu ropade upp ett «coalition war ship» och fick kontakt med ett av EU’s utsända. Det befann sig för tillfället 30 Nm bort men lovade att sätta full fart mot oss. De upplyste dock att det skulle ta 20 minuter innan det var framme. Men om situationen utvecklades till något värre skulle vi genast underrätta dem då koalitionen även har helikoptrar och flygplan redo och tillgängliga uppe i luften.
Motorbåten som kom allt närmare passerade dock bara mellan oss och Xanadu och stannade sedan en bit bakom oss. Det var som om de ville kolla hur läget var, varpå de sedan brassade iväg bort från oss. Vi kunde se en grupp med människor i båten. Men inte vad de var för typer. Det blev inte så mycket mer action än så än att Xanadu tog några bilder av oss tillsammans med krigsbåten i bakgrunden när den hade anlänt.

Faktiskt tror jag att vi har bra karma. Det förefaller i alla fall så. Hittills på vår resa har vi ungått en tanker som nästan gjort köttfärs av oss och vi har klarat oss helskinnade genom full storm. Mitt ute på Atlanten var jag också väldigt nära en säker död då mantågslinan brast och jag ramlade ned på kanten av båten. I grov sjö balanserade jag osäkrad på magen med armar och ben i luften vevandes hit och dit för att klara av att gunga mig tillbaka in i sittbrunnen. Vi har slagit hål i skrovet och hållt på att sjunka ute till havs, men också seglat rakt genom åskväder med blixtar som slagit ned i vattnet runt om oss och med åskknallar som smällt som dynamit i öronen, som fått en att hoppa av överraskning. Och Gulf of Aden gick ju dessutom som nämnt bra. Adriatica – Piraterna: 1-0.

Det var en upplevelse att klarera in i Aden. Det var en lååångsam process. På kajen vid jollelandningen blev vi mött av en officer från immigrationskontoret som tog oss med till rätt byggning, som inte alltid är så lätt att hitta. På vägen dit väckte vi också tulltjänstemannen som låg och sov på marken utanför sitt kontor. Inne på immigrationskontoret var personalen redan några timmar in i sin dagliga khat-tuggning. De hade så mycket khat i munnen att det såg ut som om de hade varsin tennisboll i ena kinden. Vi hade på förhand hört att Yemen stoppar vid tvåtiden på eftermiddagen då männen sätter sig ned för att tugga khat resten av eftermiddagen och kvällen. (Och Av det vi hittills sett så ser det faktiskt ut att stämma). Men incheckningsprocessen kom trots detta så smått igång. Det blev en hel del skrivande och officern som hjälpte oss såg ut att gilla sina stämplar. Halvvägs in i visaprocessen, en timme hade passerat och vi hade också blivit bjudna på khat, som smakade som björklöv, säger han dock plötsligt att «du måste skriva ett brev till mig som säger att du vill ansöka om visum». Jag bad om ett blankt ark där jag skrev «Dear sir, I would like to apply for a tourist Visa. Regards Johan Salmgren». Det blev han nöjd med och fortsatte sedan fylla i något papper och stämpla ytterligare ett annat. Därefter skulle vi komma överrense om priset för visumet. Vi landade så på 70 USD per person. Priset hade nämligen gått upp med tre dollar sedan igår. Det är inte så mycket att krångla om så vi gav honom pengarna och fick tillbaka våra pass. Tullen bjöd inte heller på några problem och vi slapp ge mutor som annars inte är helt ovanligt i dessa länder.

ay11ay12ay13

ay14ay15ay16

ay17ay18ay19

Hittills har vi inte hunnit med så mycket annat än att handla mat till båten, surfat på internet i all hast och haft en kväll på stan. Men vi ska kolla in Aden lite mer och om någon dag reser vi till huvudstaden Sana’a där vi blir två nätter. Vi har inte speciellt bråttom med att ta oss vidare härifrån. Men i runda svängar bör vi väl börja röra oss igen om cirka en vecka eller något liknande.

Vi hörs framöver.


Sana’a

onsdag 25. februar, 2009

Hej!

Igar  lamnade Adriatica i Aden och reste till Sana’a, Yemens huvudstad, tillsammans med Xanadu, Vagabond Virgin och amerikanska Barefeet. Egentligen skulle vi redan ha lagt  in en text som vi har fardig. Men det arabiska granssnittet pa datorerna har forstor hela texten. Uppdateringen maste vanta till dess vi kommer tillbaka till Aden och kan koppla upp oss med laptopen. Hall ut i tva dagar till.


Framme i Aden, Yemen.

søndag 22. februar, 2009

Igar kom vi fram till Aden helskinande. Vi uppdaterar snart.


Oppdatering fra Adriatica

søndag 15. februar, 2009

Det är den 14 februari, 15:45 lokal tid, och vi befinner oss på 14’11N 57’18E. Bredvid oss har vi Vagabond Virgin och Xanadu. Det är nio dagar och lite över 1000Nm sedan vi lämnade Uligamu men nu återstår bara 250 Nm till till dess att vi är vid ingången till Adenbukten. Därifrån har vi ytterligare drygt 500 Nm kvar till Aden i Yemen.

Vi har i stort sett haft vind hela tilden om man bortser från de två sista dygnen då vi i princip bara rört oss framåt med 1-3 knops fart. Vindstyrkan och vindriktningen har däremot varit ganska ostabil men ser nu ut till att ha stabiliserat sig något. I skrivande stund har 13 knops vind och vi gör vi 5,5 nops fart på ett ganska lugnt hav. Sikten är dock rätt dålig då vi nu passerar genom utkanterna av en sandstorm som rört sig i sydöstlig riktning från Omanområdet.

Livet ombord är ganska bekymmersfritt. Vi äter sover och läser, som vanligt alltså. Den goda maten börjar dock ta slut och vi sliter lite med att förvandla tonfisk på burk till något intressant. Vi släpar en fiskelina nästan konstant men har än så länge bara fått två små guldmakrillar. Jag tror vi måste ha seglat genom barnrummet till en gulmakrillsfamilj, för vi drog upp de två små samtidigt. Var dag får vi dessutom rapporter från åtta-tio båtar på SSB-radio. Detta är den första överfarten där vi använder SSB. Vi kan riktigt nog bara lyssna, men Sverre på Vagabond Virgin förmedlar vår position till de andra båtarna. Det är riktigt skoj att hålla ett öga på de andra båtarna och höra om hur det går för dem. I tillägg till det har vi, Sverre och Xanadu en eller annan liten daglig nordisk konferans på VHF:en. TIden går snabbare då man har någon att prata med.

Genom den nu ökanda Adenbukten, också kallad piratbukten, kommer vi att segla i en liten konvoy tillsammans med Vagabond Virgin och Xanadu. Vi kommer att segla genom en så kallad säkerhetskorridor som finns uppsatt på sjökortet men som inte finns utmärkt i verkligheten. (Vi kommer att följa en rak linje mellan 14’30N 53’00E mot 12’00N 45’00E) Säkerhetskorridoren består av en för fartyg västlig- och en östliggående 5 Nm bred separationszon, med en 2 Nm bred bufferzon emellan dem. Korridoren patrulleras av en koalition av flera olika lands krigsfartyg, som har tilldelats var sitt område för att kunna avhjälpa piratattacker. Krigsfartygen står stand-by på VHF-kanal 16, 06, 72, men vi har även telefonnummret till det amerikanska krigsfartyget och den brittiska antipiratcentralen. Men vi får hoppas att vi slipper använda dem. Den amerikanska båten som leder vårt SSB-radionät raporterar även dagligen våra positioner till den brittiska antipiratcentralen, och skulle vi inte dyka upp på SSB-nätet vid två tillfällen medan vi befinner oss i korridoren blir vi efterlysta. Enligt rapport från samma båt ser det även ut som om de stora tankbåtarna grupperar sig i konvoy genom Adenbukten. Många av dem slår även av sina navigationsljus och sin AIS för att påkalla minst möjlig uppmärksamhet. Så för vår del blir det att hålla väldigt god utkik. De senaste dagarna har dock ett tjugotal pirater gripits. Så det blir väl inte kvar några till oss…

I skrivande stund luktar det nybakade muffins inne i ruffen. Det är dags slå på SSB-radion och få en update av de andra båtarna. Vi måste även starta motorn för att ladda batterierna och så smått börja fundera på vad vi ska ha till middag. Solen går ned på ett par timmar och det blir då dags för ännu en nattvakt. Dagarna går väldigt snabbt här. Om två dygn har vi korsat Indiska Oceanen.

Vi hörs!


Oppdatering fra Adriatica

mandag 9. februar, 2009

Torsdag den 5. februar. Det er en og en halv uke siden vi ankom Uligamu, Maldivene, og i skrivende stund har vi nettopp lettet anker og begitt oss videre. Vi går sammen med våre venner på Vagabond Virgin og Xanadu, de har en times forsprang og vi kan såvidt se seilene deres i horisonten. Vi har Silene og Magnolia hakk i hæl. Foran oss på denne strekningen har vi 1900 sjømil før vi ankommer byen Aden i Yemen. Vi gjetter at vi er fremme om cirka to uker, pluss minus et par dager. Vi kommer til å sende små rapporter til hjemmesiden via epost med (u)jevne mellomrom. I mellomtiden følger en liten oppsummering av vårt opphold i Maldivene.

Innsjekkingen første dag gikk så greit så; etter et par timers venting fikk vi intet mindre enn fem glade uniformskledde ombord som gjorde unna alt papirarbeidet på under halvtimen. Før de dro ba de til og med om unnskyldning for at vi hadde måttet vente så lenge på innsjekkingen! Akkurat det var sannelig vår minste bekymring, vi hadde masse å gjøre mens vi ventet. Rydding, spising, en aldri så liten dupp… og bading selvsagt, det var helt ubeskrivelig herlig å få svømt litt og vasket seg skikkelig for første gang på to uker. Under overfarten tydde vi som vanlig til bøtte og klut for å holde oss sånn nogenlunde rene, men å sitte på kanten av cockpit’en med sele og pøs mens man vasker seg med èn hånd og holder seg fast med den andre er ikke helt det samme som å bade. Og vannet på Uligamu var utrolig klart. Vi lå ankret på 21 meter og kunne se havbunnen.

u01u02u03

Uligamu har bortimot 450 innbyggere. Husene er av stein og veiene er av sand. Det finnes en skole, en moskè, et sykehus og et apotek, fire små matbutikker med identisk vareutvalg, èn ambulanse og sju mopeder. Hver torsdag kommer en forsyningsbåt fra Malè, som ligger drøye 185 nm i luftlinje lenger sør. Båten utgjør også eneste transportmiddel for øyboere som skal ta seg til og fra hovedstaden. Her finnes det også en hel del båter og mange ambisiøse byggeprosjekter, blant annet er et hotellkompleks under oppføring. For øyeblikket er Uligamu turistfritt, om man ser bort fra oss båtfolk -når hotellet er klart planlegger man å transportere turister fra hovedstaden med båt og sjøfly.

Fra båten så vi også store stimer med blekksprut og småfisk samt litt større fisk som ventet i spenning på at vi skulle kaste matrester, epleskrotter og eggeskall over bord, og hver morgen og ettermiddag fikk vi øye vi øye på èn eller flere mantarays (rokker) som svømte forbi. De var enorme, på størrelse med jolla vår omtrent, og de beveget seg ved å blafre med «vingene» så det så ut som om noen ristet sengeklær under vann. Med jevne mellomrom kom dessuten en delfinflokk innom, og noen ganger fikk vi øye på skilpadder som stakk hodet opp for å se hva som foregikk. Snorklingen inne ved revet var veldig bra, det kokte av fisk i alle farger og former, og de lokale ungene fanget hummer der. Stranden var forholdsvis bratt og overstrødd med skjell og koraller og huset dessuten den største krabbekolonien vi har sett, så det var ikke noe særlig forhold for å ligge på stranden. (Den muslimske kleskoden her fordrer dessuten en del ekstra påkledning for oss damene -mannfolkene, derimot, kan kle seg som vanlig.) Men det var fantastiske forhold for skjellsanking, selv om eremittkrepsene naturligvis hadde kapret de flotteste skjellene.

u04u05u06

Det var kjempegøy å se våre seilende venner igjen. Første kveld på ankerplassen var vi nordmenn (pluss Johan, selvsagt) samlet til pizzakveld på Silene, og kvelden etter var det «potluck» på Vagabond -alle tok med no’ mat, og tilsammen ble det et måltid. Blant annet vanket det pinnekjøtt fra Xanadu, som fikk godsakene med bud fra Norge før jul. Vår første smak av pinnekjøtt siden jula 2007 i New Zealand. Helt utrolig.

Noen dager senere ble det avholdt pølsegrilling på stranda. Veldig koselig, til tross for at vi måtte begrense utvalget av drikkevarer til vann og brus (det var forbudt å ta med alkohol på land) og ta kvelden relativt tidlig, ettersom vi båtfolk måtte oppholde oss på båtene mellom ti på kvelden og seks på morgenen. Myndighetene på Maldivene er strenge på at turister skal ha minst mulig dårlig innflytelse på lokalbefolkningen; for eksempel kan ingen gaveutveksling mellom båtfolk og lokale finne sted uten at man først underretter tollen.

u07u09

Forrige lørdag var vi en gruppe fra ankerplassen samlet til fest inne på land. Vår alles lokale agent og «go-to-guy» Imad (sammen med stort sett alle andre oppadgående unge menn på øya) arrangerte buffet, sang og dans. Den lokale maten var utrolig god -vi fikk mye fisk, stekt ris og curry av ulike slag, og vaniljepudding med frukt og nøtter til dessert. Kvelden ble avsluttet med dans og musikk -danseren holdt et tøystykke i hånda som han når som helst kunne gi videre, og den som mottok tøystykket var nestemann i ilden, så samtlige båtfolk fikk også svingt seg. De lokale jentene holdt seg på avstand under hele festen, men vi kunne av og til se dem i døråpninger eller gjemt mellom palmene, hvorfra høylydt fnising kunne høres hver gang en av båtmannfolka entret dansegulvet. Kalaset kostet 10 USD per person, og var vel verdt pengene.

u08u10u11

u12u13u14

Søndag var vi på båttur rundt om i atollen, sammen med en litt større gruppe enn på lørdag. Vi ble vist rundt på noen av de andre øyene, hvor vi fikk se blant annet lokale skoler og moskèer. Lunsj og en snorkeltur på en av øyene ble det også. Under båtturen fikk vi selskap av delfiner.

u15u17u16

u18u19u20

u21u22u26

u23u29u25

u28u30u31

Tirsdag var Eli på Silene sin bursdag. Den ble feiret med grilling på stranda. Det var også en slags avskjedsfest, ettersom mange av oss planla å seile videre de neste dagene. Vi satt alle spredd utover stranda på pledd og håndduker, mens krabbene pilte over føttene våre og sandloppene angrep bålet med stor iver. For min del ble nærkontakten med øyas dyreliv litt i overkant da jeg oppdaget at det satt en skorpion på skulderen min. Heldigvis var mine reflekser kjappere enn skorpionens, og det er ikke særlig sannsynlig at det var en giftig skorpion, men man har da sett sin Indiana Jones (det var en ganske liten skorpion). Jeg skalv i en time etterpå.

u35u36u37

u32u34u38

Dagen etter, onsdag, fikk jeg derimot en mer positiv naturopplevelse -en av de helt store. Mantaray’ene, altså rokkene, kom inn til ankerplassen hver morgen og ettermiddag for å spise. De lever av plankton og annet grums, og spisingen foregår på den måten at de rett og slett åpner de enorme kjeftene sine og svømmer sakte forover mens de siler vannet. Denne dagen skulle vi akkurat til å spise frokost da Silene kom forbi i jolla si og gjorde oss oppmerksomme på flokken med manta’er like bortenfor Adriatica. Vi røsket med oss snorkel og hoppet i vannet for å hilse på udyra. De er vanligvis sky, men nå var de midt i frokosten og derfor veldig tålmodige med oss. Johan fikk leke litt med to manta’er like utenfor båten. Jeg svømte lengre ut for å holde følge med Eli og Jørn i jolla, og med ett var jeg omringet av åtte-ti manta’er -de gled sakte rundt og rundt i ring, og de svømte så nære at jeg kunne klappet dem om jeg hadde våget. Lenge holdt de på. De svømte i formasjon som enkelte fugler gjør, og fant seg villig i at jeg lå og vaket i matfatet deres. For min del var nok denne opplevelsen like deler skrekk og fryd, og ettersom jeg kun hadde maske og svømmeføtter og lot snorkelen ligge da vi hoppet uti måtte jeg opp til overflaten med jevne mellomrom for å hente luft (Eli og Jørn vil kanskje påstå at jeg kom opp for å hyle og hyperventilere, men det er naturligvis baaare tullprat). Jeg skvatt like mye hver gang jeg dukket under igjen og så at de enorme kjeftene var kommet enda litt nærmere enn sist. De så ut som om de kunne sluke en liten snorkler i ett eneste jafs. Denne svømmeturen suser rett inn på en førsteplass på lista over kule snorkelopplevelser!

Så fort kan altså halvannen uke gå -vi hadde ikke hatt noe i mot å bli en stund til, men det føltes riktig å dra videre nå. Om en ukes tid begynner vi forhåpentligvis å nærme oss Gulf of Aden, hvor de somaliske piratene herjer. Ved inngangen til Adenbukta går vi inn i en såkalt transittkorridor, en korridor gjennom gulfen som er patruljert av britiske krigsskip. Det er den tryggeste veien for oss som skal gjennom Adenbukta. Hundre mil før Large Strait, som markerer inngangen til Rødehavet, ligger den yemenske byen Aden som blir vår første stopp etter Uligamu. Vi gleder oss!

For øyeblikket har vi speilblankt hav og vindstille, så vi går for motor. Xanadu og Vagabond Virgin, som danner fortroppen, rapporterer om «fire knops vind og fem i kastene», så det later til å bli en stille og rolig første dag til sjøs. Flygefisken skvetter til alle kanter, og delfinene danser rundt baugen.

Vi hørs!