Mer fra Langkawi

fredag 24. oktober, 2008

Så var vi tilbake i Kuah etter en aldri så liten utflukt. De siste dagene har vi vært opptatt med å prøve diverse ankerplasser rundt omkring på noen av Langkawi-øyene. Gjennomsnittskarakteren så langt havner omtrent midt på treet -av de tre-fire ankerplassene vi har testet har de fleste vært veldig fine, med natten utenfor den lille øya Tepor som hederlig unntak. Akkurat dette lille sundet så veldig idyllisk ut idet vi tøffet forbi, opprinnelig på vei til en bukt litt lenger nord. Så idyllisk, faktisk, at halvveis fremme ved vårt egentlige mål (som fra avstand så heller tvilsomt og øde ut) ombestemte vi oss og gikk tilbake til Tepor og ankret der for natten. Vel fremme blåste det bra, for her er det fremdeles regntid og som regel rikelig med lyn, torden, squalls og daglige regnskurer. I løpet av kvelden begynte dessuten båten å rulle, og det fortsatte den med -hele kvelden og hele natten. Vi ga opp alle forsøk på å få sove i akterkabinen og måtte i stedet ty til hver vår køye i salongen, hvor vi sover under overfarter ettersom køyene har lebrett og er så smale at man ikke ruller omkring. Utpå morgenen var det blitt så ille at båten drev og kastet seg tjue grader til hver side. Det er egentlig ikke et problem når vi seiler og båten er i bevegelse, men på ankerplass er det bare miserabelt. Vi slet opp ankeret og stakk. Bunnkarakter til Tepor.

 

De andre ankerplassene har vi derimot vært heldige med. Første dag etter at vi forlot byen havnet vi i en vik på nordsiden av Lada, åtte sjømil fra Kuah. Med unntak av en liten Benetau var vi eneste båt der. Inne på stranden løp apene omkring og holdt leven, og vi tok jolla inn og forlot den på stranden for å ta en liten rekognoseringsrunde til fots. Apene holdt seg unna oss, men var ikke snauere enn at de dreit på jolla vår i løpet av de ti minuttene vi var borte.

 

Tilbake på båten ble vi ønsket velkommen av et helt fantastisk regnskyll. Det regnet så tett at nabobåten ble borte, og vi benyttet anledningen til å ta på oss ”stillehavsbunaden” og ta en dusj på dekk. Det fungerte fint helt til vinden økte og bestemte seg for å pepre oss med vann i stedet for å dusje oss, og Johan måtte dra fram vernebriller for å bli kvitt det siste såpeskummet uten å bli blindet. Men rene ble vi. Med sjampo og alt.

 

Vi liker sånne regnskurer, for det er bare unntaksvis at sjøen her omkring egner seg til å bade i. Det er i hvert fall vår vurdering. I løpet av hele Singaporesundet og Malakkastredet har vi vært nødt til å kjøre slalåm mellom alle flakene av flytende søppel i vannet, men vi trodde det skulle bli bedre på Langkawi. Foreløpig ser det ikke slik ut. Hittil har Johan måttet dykke to ganger for å fjerne svineri fra propellen, først et rep og så en plastpose. I tillegg må vi med jevne mellomrom pille plast fra propellen på påhengsmotoren når vi joller til og fra land. Og dette er altså bare alt skrapet som holder seg flytende. Hvor mye skrot som ligger på bunnen kan vi ikke gjette oss til engang, delvis fordi vannet er så grumsete at sikten er på godt under meteren. Så vi bader sjelden, og spiser sjømat enda sjeldnere.

 

De to siste nettene lå vi utenfor øya Tuba -vi valgte den ankerplassen mest på grunn av det flotte navnet. Dette minnet mer om Langkawi slik det blir presentert i alle brosjyrene vi plukket opp på turistkontoret -små, bortgjemte strender, fiskebåter som tøffet hit og dit og ørn som sirklet over skogkledte klippeøyer.

 

Vi planlegger å bli noen dager til i Kuah før vi legger ut på nok en ekspedisjon. Denne gangen tenkte vi å gå nordover langs østsiden av øya, og forhåpentligvis møter vi kjentfolk her etter hvert som vil samme vei.

Våre sårt savnede kompiser, Tromsøgutta på Simmer Down, har ingen hjemmeside men gir av og til lyd til Tromsø Brettseilerklubb. Les siste nytt her.

Vår kompis Josh på Bahati fikk i forrige måned en artikkel om vær-relatert kommunikasjon ombord på Bahati publisert i magasinet Ocean Navigator. Les den her.

 

Hørs!


Kuah, Langkawi

lørdag 18. oktober, 2008

Siden sist har vi beveget oss ytterligere 270 nm nordover, og ligger nå for anker utenfor byen Kuah på Langkawi. Innseglingen til Langkawi var den beste vi har hatt på lenge, og minnet litt om Tonga. Vi gikk igjennom en labyrint av små, nakne klipper og større, skogkledte klippeøyer samt noen øyer innrammet av smale strender. Langkawi består av ganske noyaktig 99 små og store øyer, og hovedøya er altså Pulau Langkawi. Navnet er satt sammen av de to ordene helang og kawi, som er malay og betyr henholdsvis ørn og rødbrun og henspiller på den store rødbrune ørnen som er et vanlig syn heromkring. Navnet Kuah er også malay og betyr saus, og kommer fra et gammelt sagn som forteller om en gang for lenge siden da to kjemper braket sammen i slåsskamp og en av dem veltet en diger kjele med curry over området hvor byen nå ligger.

Seilasen hit gikk omtrent som forventet -lite vind, masse båttrafikk. Cargotrafikken holdt seg fortsatt på vestsiden av Malakkastredet, så de store båtene møtte vi bare ved innseglinger og ankerplasser. I tillegg fikk vi selskap av den vanlige gjengen med fiskebåter.

Vannet i Malakkastredet var ekkelt. Det fløt søppel over alt; isopor, plast, trebiter, store stokker, oljefat og tønner, rep og canvas. Ettersom vi motorseilte holdt vi ekstra nøye utkikk i håp om å unngå sånt som gjerne setter seg i propellen. Selv om det var aldri så varmt så fristet det ikke mye med et bad i dette vannet. Og den lille lysten vi eventuelt måtte ha til å ta en dukkert forsvant fort da vi så klasene med enorme, hvite maneter som drev forbi. Oktober er begynnelsen på turistsesongen her, og også den måneden da alle manetene emigrerer til havs. Fint om man vil tilbringe dagen på stranda; ikke fullt så fint til sjøs.

Den første natten fra Port Dickson passerte et fantastisk tordenvær over oss, med lyn som flerret halve himmelen og gjorde oss omtrent sveiseblinde, og øredøvende torden. Regnværet som fulgte gjorde radaren ubrukelig og sikten lik null, så da en halvtime hadde gått uten at vi hadde kunnet se vår egen lanterne fyrte vi av et par kjappe meldinger over VHF’en og opplyste om vår posisjon. For sikkerhets skyld. Etter tre kvarter var det verste over, og under resten av seilasen fikk vi små squalls og regnskurer med jevne mellomrom, men det var ikke verre enn at det gikk an.

Vi har noen uker på oss på Langkawi før vi drar til Thailand, så vi tenkte å bunkre litt her i Kuah (dette er en taxfree-sone) og deretter utforske noen ankerplasser i området.

Hørs!


Port Dickson, Malaysia

tirsdag 14. oktober, 2008

Vi befinner oss i Admiral Marina, Port Dickson, et lite stykke opp i Malakkastredet. Marinaen ligger like utenfor hotellet ved samme navn, og hver eneste kveld fyres karaokemaskinen opp i en eller flere av hotellets mange barer så tonedøve og rytmisk utviklingshemmede asiatiske turister i tur og orden kan radbrekke kjente og ikke lenger så kjære klassikere av Sinatra, Clapton og desslike. En del (for oss) ukjente, mer lokale schlägers står også på reportoaret, og felles for disse ser ut til å være at de er veldig utfordrende for utøverens stemmebånd (og våre ører), hvorpå omtrent trettifem av den ulykkelige, men ambisiøse sangerens nærmeste venner bestemmer seg for å innta scenen, kuppe mikrofonen og vise ham hvordan det virkelig skal gjøres.

Ok, det er kanskje like mye komikk som lidelse her for oss i marinaen. Men det er likevel på tide å røre på seg igjen.

Turen hit fra Sebana Cove er på rundt 165 nm, altså en overnattingsseilas om man går direkte uten stopp. Vi kom oss av gårde på andre forsøk (måtte snu for å hente klesvasken) i halvåttetiden på morgenen, tidlig til oss å være. Vi hadde lite vind og måtte hjelpe seilene litt ved å kjøre motoren. Været i disse traktene er krydret med squalls og skurer, og hver eneste kveld og hele natta lang lyner og tordner det i horisonten. Vi fikk heldigvis bare en eneste squall, som på avstand så veldig truende ut. Grunnen til at vi hadde bange anelser da vi så de svarte skyene tårne seg opp rundt oss var at vi befant oss midt i Singaporestredet, omgitt av et hundretalls enorme cargoskip, og vi har tidligere hatt regnskurer så tette at man ikke ser sin egen mast engang, langt mindre møtende trafikk. Det ville vært mildt sagt ubeleilig for en liten seilbåt midt i verdens trangeste og travleste flaskehals. Men denne gangen slapp vi billig unna; de innkommende skyene viste seg å kun inneholde mengder av kald vind og ikke mye av verken regn eller torden. Etter en halvtime hadde det dessuten blåst ifra seg, og vi var tilbake på 5 knops vind og den monotone duringen fra motoren.

Trafikken i Singaporestredet var tett og intens, men ikke på noen måte kaotisk. På en måte er tett trafikkerte ferdselsårer tryggere enn storhavet; man kan i det minste stole på at alle andre båter holder like god utkikk som en selv. Det forhindrer selvsagt ikke at man føler seg ganske liten og ubetydelig og er ivrig etter å komme seg til helsike vekk derfra, men vi tråklet oss igjennom og ble tutet på kun èn gang. Da vi kom ut i Malakkastredet gikk alle båtene i trafikksepareringssoner minst en halv sjømil unna. Hele kvelden og natten hadde vi til enhver tid minst tretti båter i kikkerten på vår babord side, men selv fikk vi være i fred.

Vi ankom Admiral Marina neste ettermiddag, og resten av dagen gikk stort sett med på å rydde litt, transformere båten fra underveis-båt til bo-båt (fort gjort når man bare har vært underveis i litt over ett døgn), rusle en tur til nærmeste tettsted for å handle inn litt mat og endelig ta noen timer på øret. Jeg var forkjølet da vi forlot Sebana Cove og kunne ikke sove på kommando etter endt nattevakt, som jeg vanligvis kan når vi seiler, så jeg hadde litt å ta igjen.

Dagen etter tok vi en titt på byen Port Dickson, ti minutters kjøring unna. Port Dickson er ikke særlig stor og heller ikke videre interessant, men har et par fine kjøpesentre og matbutikker, som var akkurat det vi var ute etter. Blant annet fikk vi tak i en rense-CD, noe som trengtes fordi samtlige filmer vi kjøpte på Bali for èn dollar per stykk var begynt å bli litt vel stakkato.

Søndag pakket vi ryggsekkene våre og tok buss til Kuala Lumpur, hovedstaden, for en liten todagers ekspedisjon. Bussene gikk stort sett hele tiden og var veldig billige. Vi måtte bytte buss på halvveien og hele turen dit tok rundt to og en halv time -helt problemfritt. Vel fremme tok vi inn på et ørlite hotell midt i Chinatown, parkerte ryggsekkene og bega oss ut for å se på byen -og i KL fantes mye å se på. En imponerende by, mindre enn Singapore selvsagt, og mindre rent og sterilt, men hakket mer fargerikt og variert.

Kuala Lumpur har verdens høyeste tvillingtårn. Dessverre var vi for sent ute for å få komme opp på broen som forbinder tårnene halvvegs oppe, men det var et imponerende syn fra bakkenivå. Kjøpesenteret KLCC ved foten av tårnene var også imponerende, men av andre grunner. Her fantes absolutt alle dyre designermerker jeg noensinne har hørt om -og jeg har hørt om mange- og en hel del jeg ikke visste om -og jeg vet om mange! Gøy å se på, for en liten stund. Chinatown ble fort vårt favorittsted for shopping og mat, ikke minst økonomisk sett.

Andre dag i KL kjøpte vi dagspass vi på en toetasjes turbuss. Disse bussene går en fast rute rundt om i hele byen og har faste stoppesteder. På stoppestedene passerer en ny turbuss hver halvtime, så man kan hoppe av hvor som helst og se seg omkring, shoppe, spise, gå på museum og sånt noe, og så hopper man bare på neste buss videre. Smart opplegg. For atakk-turisme fristil kan man jo alternativt hoppe på en vanlig buss eller t-banen. Det offentlige transportsystemet var billig, og veldig bra.

Tilbake i Admiral Marina holder vi på å gjøre alt klart til avgang i morgen formiddag. Neste stopp er Langkawi, en øygruppe omtrent 200 nm nord, kun 135 nm fra Phuket. Altså gjør vi ingen lange strekninger før til neste år, og det føles veldig bra. Vi er inne i vårt tredje år med langseiling, og jeg for min del merker at nå for tiden er ikke veien fram en like stor del av målet som det pleide å være -ærlig talt så skal det bli godt med en pause fra seilingen, utover korte strekninger og dagsturer som vi sikkert kommer til å legge ut på når vi får besøk.

Vi får stadig en sterkere følelse av at vi er på vei hjemover. Vi er tilbake på nordlige breddegrader, og for hver lengre strekning vi gjør så må vi justere klokka en eller flere timer nærmere hjemmet. I tillegg har vi så smått begynt å legge planer for tilværelsen etter at vi er kommet hjem, og det bringer oss mentalt hjemover og distanserer oss litt fra her og nå. Det er ikke helt lett å finne balansen her. Vi vil jo gjerne være like aspirerende og åpne for inntrykk som da vi begynte å seile, samtidig som det er viktig med et minimum av forberedelser for livet etter langturen. Forhåpentligvis har de siste årene bidratt til å gjøre oss både tilpasnings-dyktige og mottakelige for forandringer. Følelsen man får når man har planlagt og (snart) gjennomført et stort prosjekt som dette er i hvert fall god.

Nok filosofi fra salongen. Alle luker er åpne og viftene går for fullt, men temperaturen ligger likevel på stødige 35 grader inne i båten. Vi har hatt ganske god tid på å venne oss til varme, så det plager oss ikke. Det er garantert en av de tingene vi kommer til å savne mest fra denne turen når vi kommer hjem.


Hej då Sebana!

onsdag 8. oktober, 2008

Tidigt i morgon torsdag lämnar vi Sebana Cove, som för var dag som går liknar mer och mer på ett ålderdomshem. Väldigt många gamlisar, som har varit ute och seglat alldeles för länge och som liksom lever i en verklighet som minst är 10 år gammal, verkar bli kvar här. Till exempel: Gammelfaktor nr 1: Vår japanska granne, som säkert är 144 år gammal, har tipsat oss några gånger om var vi får tag i billigt fläsk. (Visade sig vara hos en kines inne i stan. Han säljer fläsk och kyckling från bagageluckan på sin gamla Mazda 323 bakom en restaurang). Gammelfaktor nr 2: Klassikern «allt var bättre förr». I hotelltaxin vi åkt till stan för att handla gnälls det. Ungefär så går melodin här. Det kan vara kul liten stund. Men eftersom vi för tillfället inte har några andra att umgås med här ska det bli skönt att röra på sig igen.

Vår segeltur ska nu gå vidare genom Malaccasundet som ekonomiskt och strategiskt tillsammans med Singaporesundet är en av världens viktigaste farleder. De knyter ihop Indiska Oceanen med Sydkinesiska Havet och är den kortaste vägen för tankers mellan Mellanösten och långt bort-i-östasienländerna. Varje år passerar över 50000 fraktfartyg Malacca sundet. I tillägg passerar mängder av lokala båtar som är inblandade i handel tvärs över sundet. Men även ett oräkneligt antal fiskebåtar. Nära Singapore finns en riktig flaskhals som på sitt smalaste är 1,5Nm. Med alla dessa båtar i rörelse är flaskhalsen ingenting vi har lust att passera med en liten segelbåt i mörker. Därmed blir det en tidig kväll ikväll och imorgon brlir det att stå upp före tuppen. Då blir allt bra!

Vi kommer att segla upp till Port Dickson som ligger på Malaysiska västkusten, cirka 160 Nm från Sebana Cove. Det verkar vara ännu en bra och billig marina. Där kan vi tryggt lämna båten och ta oss in till Kuala Lumpur.

Starta motorn Inga! Knyt lös och sitt akter om tvärs!


Singapore

mandag 6. oktober, 2008

Några Singaporefakta:

  1. Singapore består av en huvudö och 63 mindre öar. De flesta av dem är obebodda.
  2. Singapore tillhör ett av världens minsta länder. Total yta cirka 682 km2. Jämförelsevis lika stort som halva Öland.
  3. Cirka 4.5 miljoner människor lever i Singapore
  4. Bortsett från Monaco är Singapore det tätast befolkade landet i världen. 6482,7 människor per km2
  5. Officiellt och mest använt språk är engelska. Nationalsången sjungs dock på malay.
  6. Singapores bästa prestation någonsin i OS är en silvermedalj. Tan Howe Liang vann den i tyngdlyftning 1960 i Rom.
  7. Skulle man sträcka ut all väg i Singapore till en raksträcka skulle den bli 3000 km lång.
  8. Oofficiell nationalsport: shopping.

Vi tog en färga från Sebana Cove till Singapore. En timmes resa till en annan värld. Efter två månader i Indonesien och en veckas rogivande vistelse i Sebana Cove stod vi plötsligt mitt inne i centrum av ”Asiens Monaco”.

Punkt nummer ett på vår Singaporelista var att köpa en ny kamera. Och ett bättre ställe att shoppa elektronik på än i Singapore har vi aldrig upplevt. Elektronikpriserna är här inte längre så mycket lägre än där hemma. Jämförelsevis sparar man nog inte mer än några hundralappar på en vanlig bra kompaktkamera. Utvalet är däremot något helt enormt!

Vi begav oss till Sim Lim Square. Ett stort femvånings köpcenter fyllt till taket med enbart elektronik, och ställde där in siktet på den kameramodell vi ville ha. Efter några timmars hästhandel, jo här ska det prutas, hade vi slagit till på det bästa erbjudandet vi fått.

Vi bodde på ett hostel inne mitt inne i Singapore. Kliniskt rent, lugnt, fräscht och billigt. Gratis internet, gångavstånd till Little India och närmaste tunnelbanestation runt hörnet.

Första kvällen i Singapore utforskade vi Little India och fick där uppleva Deepavali (Festival of Lights). En månads lång festival som hinduer över hela världen firar för ljusets triumf över mörkrets. Gott över ont. Gatorna sprakade i färglada ljus och i folks bostäder lyste oljelampor i fönstrena. Längs efter gatorna trängdes fullt med folk och inne i försäljningsbodar kikade damer på nya saris (en traditionell klädesdräkt som bärs av många kvinnor i bland annat Indien). Vi strosade mest omkring men besökte också ett större tempel, kikade in genom fönstrena till Indiska restauranger (vi hade redan ätit, tyvärr), upptäckte för oss ny musik och köpte en burk med Indiska ”nyårskakor”.

Efterföljande dag ägnades åt handla diverse båttillbehör. De olika affärer vi behövde besöka var väldigt utspridda över staden och vi fick därmed vi god insikt i kommunikationsmedlena, som definitivt håller värdklass. Även om det nästan verkar vara så att senaste BMW 730 och Mercedes S350 verkar vara rena ”svenssonbilar” i Singapore, kan jag nästan inte förstå varför man skulle vilja köra omkring med dem där. Både tunnelbanan, som nästan är så kliniskt ren att man kan äta lunch från golvet, eller de nya bussarna, som cirkulerar runt omkring inne i stan är löjligt billiga och går var eller varannan minut. Taxi kostar heller inte mer än en fjärt i rymden.

En av kvällarna tog vi en tur upp i det nybyggda Singapore Flyer. Ett 165 meter högt observationshjul som ger en fantastisk utsikt över Singapore. Vackert! Bilden av oss två är det vanliga fake-turist-trams-bilden man får köpa i turistaffären man måste gå igenom innan man kommer ut igen. Men kolla in fotbollsplanen som syns nede i högra hörnet. Den är byggt på vattnet. Läckert!

Förutom att strosa omkring på några av Singapores enorma shoppingcenter och ändlösa shoppinggator och besöka några av de otaliga kafeerna och restaurangerna, gjorde vi även en vandring i Chinatown, där gammalt mötte nytt.

Vi vandrade förbi gamla kolonialhus med skyskrapor i bakgrunden. Passerade pigga hundraåriga ihopskrynklade kineser som spenderade söndagen ute på stan. Vi besökte marknader och medisinaffärer där de fortfarande tillverkar egen medicin av torkad bläckfisk som de maler ned och blandar med ginseng och en avkapad bävertass (vad vet jag om det? Men det såg i alla fall ut som så). Inne på ett stort shoppingkomplex erbjöds vi mängdrabatt på levandes paddor, vi kunde köpa färska grönsaker men också förnya vår garderob. Vi avstod dock från alla de tre sista sakerna. Upplevelsen att vara där var i sig minst sagt tillräcklig.

Tredje och sista dagen i Singapore avslutade vi med ett efterlängtat besök på en sushirestaurang. Med dagstidningen i handen lapade vi sedan takeaway kaffe på en parkbänk ute på stan och kikade på folk. Det var väldigt skönt att leva det urbana livet en stund.

Singapore. Vilket ställe. Fantastiskt. På återseende!

Igår kom vi tillbaka till Sebana Cove. Så småningom tänkte vi starta motorn, för här är det ingen vind, och börja röra oss norrut längs efter Malaysias västkust…

Yabadabadooooo!