Sebana Cove, Malaysia

lørdag 27. september, 2008

Att tanka diesel på en liten indonesisk ö som Bawean kan bjuda på en upplevelse. Där handlar det inte bara om att fylla upp tanken. Det hela är ett socialt arrangemang med många inblandade. Ju fler kockar desto bättre soppa.

Som Inga skrev i förra inlägget lyckades vi tillsammans med den brittiske båten Riff Raff få diesel levererad ut till våra båtar på ankarplatsen. Så här gick det till:

Klockan två på eftermiddagen, precis som avtalat, kom 7 personer tuffandes i en stor öppen träbåt. En riktigt gammal skapning som sett sina bästa dagar. Men med dess gamla motor, som handstartats med ev vev, krämade de på genom vattnet med allt vad de förmådde.

De lade till långsides på Riff Raff med fler än många fendrar mellan Riff Raff och sin egen båt. Därmed kunde cirkusen börja.

Alla inblandade är på strålande humör. Det här är en spännande upplevelse för så många annars ganska isolerade Baweanbor. De kliver alle sammans upp på däck för att handhälsa på oss utlänningar. En efter en tar i hand samtidigt som de försöker inspektera båten och ställa några frågor var om allt möjligt på nästan obefintlig engelska. Att handhälsa så slappt som att det känns som att skaka hand med en död torsk verkar vara ett kulturellt fenomen i Indonesien. Men alla är glada och muntra. Därefter är det hög tid för en rök. Alla tänder var sin cigarett och försöker även ivirigt bjuda oss. Men vi tackar nej.

Två man hivar upp en dieseldunk upp på Riff Raffs däck. Dieseln har de med sig i fyra gamla dunkar. Med plastkorkar inslagna så hårt och med gamla glasspapper som gängtätning, att hammare och skruvmejsel måste användas för att få dem upp igen. Korken på den ena dieseldunken sitter så hårt att han som försöker hammra upp korken drämmer till så hårt att hammarens skalle delar sig i två. Den ena delen ramlar ned på däcket, den andra flyger just över huvudet på en kille som står nede i deras båt. Det var väl knappast en Bacho hammare han hade.

Maken till griseri med dieseln har jag sedan aldrig varit med om. Och det här är inte någon findiesel som luktar hallontårta. Det här ser ut som någon form för lättflytande tjära som luktar tre gånger värre än finsk röddiesel. Två av dunkarna tömmer de genom hävertprincipen ned i tanken på Riff Raff. Det skvätter lite hit och dit. Men inte mer än att han som tankar över dieselen med glatt humör fortsätter suga på sin glödande cigarett som han har hängandes i munngipan. De resterande två dieseldunkarna tömmer de över till mina egna dunkar som jag ställt upp på durken nede i den gamla träbåten. Dieseln häller de genom en liten tratt jag lånat. Och nu skvätter det faktiskt diesel nå så förjävligt i alla olika riktningar. Han som häller ur dunken spiller över sina byxben som blir genomvåta och den filur som håller i tratten får sina underarmar sköljda med diesel. Dessutom håller han lite oroväckande en glödande cigarett mellan fingrarna i samma hand som han håller tratten. Vid ett tillfälle då glöden blivit allt för lång och börjat hänga i en nedåtpekande båge, över tratten, ber jag honom att ta bort cigaretten. Han knackar av glöden och sätter den i munnen istället. Och de fortsätter skvätta diesel hit och dit till den dunk de tömmer ur är tom.

När de tömmer ur den tredje och sista dunken får ett litet barn som följt med dessa karlar en rejäl skvätt diesel på sig. Hon ser ut att vara i femårsåldern. En kille i gänget tar upp en flaska diskmedel och sprutar det över henne. En annan tar upp en hink med sjövatten och kastar det över henne. Och så var hon ren igen…

När vi har tankat färdig så kräver de en drink. Rom eller whiskey vill de ha. Så mycket är ramadan värd. Amanda på Riff Raff häller upp cirka två deciliter rom i en plastbehållare med lock som hon räcker över till dem. Några av dem börjar ropa ”party party”. En mobiltelefon tas fram och musik sätts på. Jag står på akterdäck bredvid en kille som börjar dansa. De vill börja dricka det lilla de fått med en gång. Men Amanda ber dem komma sig av båten. Då säger han som börjat dansa bredvid mig, att nu skall vi till min båt där de ska ha en drink. ”Nja”, tänker jag. Men så kommer jag på att jag kan ju gladeligen ge bort den halva flaska ful-rom ”made in Caribbean”, som luktar spolarvätska, som vi har haft stående ombord en längre tid.

Innan de har hunnit fram till vår båt har jag redan kört över med jollen, hämtat flaskan, kört tillbaka mot dem och gett dem flaskan. Jag orkar inte ta emot dem ombord. När jag överlämnar flaskan till dem lyser deras ögon upp som stekta ägg och de ser överlyckliga ut. De önskar mig allt gott och vinkar så intensivt de kan när vi skiljs åt.

Senare på kväller under intensivaste bönestund, ute på Adriatica hör vi böneutroparna och de som ber som en ljudvägg som kommer mot oss från land runt om oss, kommer tre killar paddlande på en liten utriggare i mörkret. De knackar på ombord och tigger whiskey, rom och cigaretter. Ryktet om flaskan med rom vi gav bort bort har väl spridit sig. Men för dessa karlar blev det inte något.

Dagen därpå lyfte vi ankaret och satte kursen mot Batam. Vi hade en avslappnades segling men ibland lite för lite vind. I områdena runt ekvatorn får man dock ibland vara glad om man får någon vind över huvud taget. Vanligtvis kan man man också vänta sig häftiga squalls och årskväder. Men vi blev forskonade från dem förutom en squall som fick vinden att vrida 180 grader och bli riktigt kylskåpskall. Uppfriskande! Kylan höll i sig i en timme men vinden vred därefter aldrig tillbaka.

Ekvatorn kom vi att passera nattetid. Och när man korsar ekvatorn bör man bada i havet. Men vi hade inte någon större lust att bada om natten och gjorde det istället dagtid. Vi ställde upp båten 30 grader mot vinden med bara storseglet uppe, tog på oss säkerhetsselarna som vi hade knutit ett rep till och hoppade en åt gången ned i havet. Vi gjorde cirka en och en halv knops fart när vi badade. Och även i den låga farten är det inte så lätt att simma ikapp båten… Jag tyckte det var lite obehagligt att släppa taget i båten och hänga i repet även om jag var fastknuten.

Ständigt var vi omgivna av fiskebåtar. Som mest såg vi navigationsljusen till trettio båtar runt om oss samtidigt. Naviationsljus här är inte vad vi är vana med hemma. Här handlar det bara om att ha någon form för ljus. Hellre det än inget ljus. Någon har ett starkt runtomlysande grönt, en annan har en liten ljusslinga hängades från rufftaket och en tredje kan se ut som en discobåt med ett vit runtomlysande och blinkande rött och blått ljus. Fiskarna här verkar dock hålla väldigt god uppsikt. Vi behövde egentligen inte bry oss så mycket om att vi hade dem runt oss. De såg själva till att flytta på sig.

I Batam stannade vi två nätter i Nongsa Point Marina där vi också checkade ut ur Indonesien. I Nongsa Point fanns det över huvud taget inte något som helst att göra. Det var egentligen en fin resort, men den var stängd för renovation. Den andra dagen där gav oss ändå viss underhållning då Riff Raff som låg granne med oss upptäckte att de hade en halv meter lång pytonorm ombord. Senare på dagen hade vi också en oförglömligt rutten lunch på ett köpsenter en halvtimmes taxiresa bort. Efter att vi där beställt vår mat ramlade en stor råtta ned från taket och landade på grannbordet. Den delikata krabbsoppan jag sedan fick serverad (en hundskål fylld med slem med små bitar hermetiskt krabbkött här och där) smakade så jävligt att det inte gick att äta. Inte ens Coca Colan (burk) jag drack smakade som den skulle. Men efter en kaffe och fyra doughnuts på J.CO var energibalansen återställd.

I förrgår morse korsade vi Singapore Strait och ankom Sebana Cove Marina and Resort i Malaysia. En kort tur på 15 sjömil med massor av trafik.

Sebana Cove är nästan på gränsen till Singapore. Det är fint och faktiskt löjligt billigt att ligga här. Fyra hundra svenka kronor per vecka för Adriatica. Och då har vi tillgång till resortens alla faciliteter så som gym, pool, tennisbana, och 18 håls golfbana! Vi har redan hunnit med 3 pass på gymet, en hård finnbastu och en tennismatch. En kul grej vid tennisbanan är att vilda apor springer lite fram och tillbaka på stängslet runt banan och klätrar i palmerna bredvid medan man spelar. Vi trodde först att de skulle försöka ta våra bollar. Men de verkar vara aningen ointresserade i det.

Här i Sebana cove tänkte vi nog bli liggandes en vecka eller två. Under den tiden kommer vi också att lämna båten här några dagar och ta en färja över till Singapore. Det ska bli riktigt skoj. Vi längtar efter storstan!

Nä, nu får det räcka för idag. Vi hörs.

Vi har oppdatert forrige innlegg med bilder fra Bawean. Takk til kompis Holtrin for at han postet innlegget for oss, da vi befant oss på sjøen og kun hadde tilgang til epost og ikke internett.


Bawean, Indonesia

mandag 22. september, 2008

Vi har gjort en kort stopp på den lille øya Bawean, som ligger omtrent 60 sjømil nord for den østlige delen av Java. Avstanden fra Bali er omtrent 300 sjømil, og disse brukte vi i underkant av tre døgn på å tilbakelegge. I løpet av de første hundre sjømilene hadde vi et par knops motstrøm, deretter ingen strøm, og under seilasens siste tredjedel fikk vi et puff på èn knop. Vi måtte gå for motor det første døgnet på grunn av svake vinder, men til slutt kom en bris og vi kunne la jerngenuaen (og ørene) hvile. Vinden dabbet riktignok av etter en stund og la seg på ustødige 10 knop, men nå hadde vi i det minste ikke motstrøm lenger, så vi gikk for seil resten av veien.

Vi befinner oss fortsatt i den sørlige delen av Det indiske hav, som for en stor del domineres av sørøstlige passatvinder, unntatt en kort nordvestmonsun i desember-mars. Men jo nærmere ekvator og stillebeltet vi kommer, jo mindre vind kan vi forvente oss. Siste værmelding lover imidlertid god vind, vi får håpe det klaffer. I løpet av neste etappe kommer vi til å passere ekvator og havne på den nordlige halvkule igjen, omtrent ett døgn før vi ankommer Singapore. Det er lenge siden sist vi var på ”hjemmebane” -vi gleder oss!

Selv om dette var en litt langsom seilas var den ikke særlig avslappende. For alt indonesisk farvann er trafikkert; foruten lastebåter møtte vi en slepebåt med en enorm pram i enden av et 300 meters slep. Dette var midt på natten, og slepebåten var helt greit opplyst, men ikke prammen. Ved ett tilfelle var det bare så vidt vi ikke gikk oss rett på en bambusflåte, sannsynligvis en fiskeflåte, som lå og drev med en liten slagside midt ute i ingenting. Og selvsagt krydde det av små og store fiskebåter; små båter med seil på dagtid og større med bråkete firetaktere og tivolibelysning på natten. De små fiskeflaggene deres som sto plantet overalt, fastsurret i to eller flere fire-femmeters flytende bambusstokker, var i beste fall vanskelige å få øye på. Som regel så vi flaggene først etter at vi hadde passert. Autopiloten vår er en god styrmann men en udugelig utkikk; vi scannet horisonten hyppigere og mer nøyaktig enn noen gang og flere ganger måtte vi styre utenom. De ville sannsynligvis ikke gjort særlig skade på båten utover en og annen ripe i lakken (hvilket er ille nok), og vi ville nok hoppet noen meter i været ved lyden av et sammenstøt. Men flagget til fiskeren ville sikkert blitt ødelagt, og kanskje nettet under, og dermed ville han ikke fått fisk, og det vil vi jo ikke.

Men indonesisk vann virker ganske utfisket på oss -det har vært dårlig uttelling i det siste. Èn eneste fisk fikk vi i løpet av seilasen fra Bali og hit til Bawean, og den var av ukjent sort for oss. Stygg var den også, så vi kastet den tilbake.

Dagen etter avreise fra Bali var Johans bursdag. Vi hadde store planer for feiring og kake, men Johan var spysjuk, og det var han med hele bursdagen til ende og halve tredje dag. Hver eneste lille kjekssmule, hvert eneste glass vann kom i retur i løpet av to minutter. Vi er ikke helt sikre på hva det kan ha vært. Antageligvis en basselusk eller to -neppe sjøsyke, for det startet allerede før vi forlot marinaen.

Vi ankom til tom ankerplass, en stor og romslig vik på øyas nordvestre side, ikke langt fra landsbyen. Etter noen timer fikk vi selskap av britiske Riff Raff, våre naboer i Bali Marina. Det messes intenst her nå under ramadan, og lyden fra tre eller fire moskèer blander seg og når ut til ankerplassen, særlig i åttetiden på kvelden (den første timen etter soldedgang er jo alle opptatt med å spise). For oss her ute høres det ut som en kaotisk blanding av bønn, sang, roping og uling.

Vi tok en tur inn til landsbyen sammen med paret på Riff Raff, for å se oss omkring og dessuten for å kjøpe diesel. Dieselen gikk i boks ved hjelp av indonesisk lommeparlør og et dusin hjelpsomme landsbyboere hver kunne to ord engelsk, og vi fikk attpåtil ordnet med leveranse ut til båtene, senere samme dag. Deretter vandret vi gatelangs en liten stund. Vi fikk umiddelbart et slep bestående av 15-20 unger, og de fulgte oss hele veien til fots og på sykkel mens de opprettholdt et helt utrolig støynivå. Unger er like verden over.

Vel ute på ankerplassen igjen kom dieselleveransen til avtalt tid, og våre leverandører ytret ønske om å bli tilgodesett med ett eller annet fra skipets bar i tillegg til avtalt betaling. Vi benyttet anledningen til å kvitte oss med en halvflaske usedvanlig grusom rom som vi har måttet dra på siden New Zealand, og som strengt tatt egner seg best til å fjerne maling med. Men våre nye venner var storfornøyde og startet umiddelbart festen -i sin egen båt, ikke på Riff Raff eller vår båt, selv om de gjerne ville. Det ble nok en tung dagen derpå for disse karene.

Singapore neste -eller i alle fall nesten; som nevnt tidligere planlegger vi å gå til Sebana Cove Marina i Malaysia, like øst for Singapore, men ingen ting er helt sikkert ennå. Uansett så kommer vi til å ta fergen over for å utforske Singapore. Ærend har vi også -vårt gamle Nikon Coolpix holder på å ta kvelden. Skjermen minner mest om NRKs gamle prøvebilde, batteriet holder sjelden ut dagen og linsa hakker hver gang vi slår kameraet av eller på. Vi får se hva vi finner på.

Vi hørs!

(Oppdatert via email.)


PS:

lørdag 13. september, 2008

Noen som kjenner igjen denne karen?


Singapore neste

fredag 12. september, 2008

Seks uker på Bali, og det begynner å bli dags å røre på seg igjen. Etter at besøket vårt dro ble det litt tomt på båten -vi har stort sett tatt det veldig med ro, gjort noen små reparasjoner og forbedringer på båten, vasket rundt og fylt opp proviantlagrene samt diesel- og vanntanker. Vi har konsumert store mengder film og Sopranos. Johan har gjort noen forsøk med polerklut på båtsiden, men ikke engang han kan vekke lakken opp fra de døde. Våre nabobåter i marinaen, derimot, ligger og blinker -World ARC-flåten har ankommet, og lokale unggutter fra mils omkrets har hendene fulle med å vaske, spyle og polere. De fleste andre båtene i marinaen ble kastet ut for å gjøre plass til disse båtene som seiler jorden rundt på 14 måneder, men vi ligger nok ganske trygt. Ingen vil ha plassen vår -alt flytedyktig søppel i Benoa Harbour samler seg akkurat her.

Dette med søpla er dessverre et inntrykk som kommer til å bli stående. Og det gjelder ikke bare i vannet, heller. Indonesia drukner i plast. Vi har sett det overalt på Bali og Lombok, og vi har hørt fra seilende venner at det er det samme overalt ellers. Plasten ligger i hauger i bakgårder og hager og veikanter og grøfter, og løsningen på problemet ser ut til å være at man slenger søppelet i elvene, som naturligvis er dekket med plast. Det er ikke vanskelig å se hvor problemet kommer fra. I Indonesia er man glad i å emballere, og på hver eneste lille ting vi kjøper må vi fjerne flere lag med plast, folie og annen emballasje. I matbutikkene finnes matvarer i normal størrelse, men også i ørsmå porsjonsforpakninger, 100ml brusbokser og 50grams potetgullposer og sånt.

Våre venner på Xanadu lå for anker og moring utenfor marinaen en stund, men har nå fått besøk og seilt til Gili Air. De var hos oss i forrige uke da vi feiret to år til sjøss med middag på Adriatica, og vi gleder oss til å treffe dem igjen -forhåpentligvis i Singapore.

Vi har lagt opp en liten plan for våre bevegelser de neste månedene -vi antar at det kommer til å bli endringer, som det alltid gjør, men foreløpig ser det ut som om vi forlater Bali den 13. september (så denne gangen blir det Johans tur til å feire bursdag på sjøen). Det er 1000 sjømil til Singapore, og det tar fort to uker om vi inkluderer et par øybesøk og nattankringer på veien, men vi satser på å ankomme rundt den 30. september. Muligens går vi direkte til Sabana Cove Marina i Malaysia og tar fergen over til Singapore. Vi får se. Vår plan videre er å seile i korte etapper de 450 sjømilene opp til Langkawi, en øy som hører Malaysia til og et populært sted å ankre. Fra Langkawi er det kun ett døgns seilas til Phuket i Thailand. Våre thailandske visum må aktiveres før den 7. november, så vi går til Phuket et par dager innen. I Thailand skal vi feire jul sammen med mor og far Sæther samt brødrene, og i løpet av den første uka etter nyttår seiler vi videre -i første omgang mot Sri Lanka og India.

Bali i tall:

  • 6 – Antall uker vi har vært på Bali.
  • 5 – Antall uker med besøk (vi håper på å slå denne rekorden nå da vi er inne i jordomseilingens tredje og siste år).
  • 6 – Antall ganger jeg har vært hos tannlegen (ny krone!) i løpet av disse 6 ukene -en rekord som jeg ikke har noen ambisjoner om å slå. Noensinne.
  • 29 – Gjennomsnittstemperaturen på Bali i løpet av den tiden vi har vært her, oppgitt i grader celsius.
  • 5 – Antall små regnskurer som har falt i løpet av vår tid på Bali, 4 av disse nattestid.
  • 2 – Antall ganger vi trosset motstrømmen og seilte til Gili Air.
  • 3 – Antall dager med magesjau som tilfalt hver og en av oss, unntatt Johan, etter siste besøk på Gili Air.
  • 245 – Antall myggstikk vi har fått i Bali Marina (239 av disse ble meg til del).
  • 130 – Antall fluer og mygg vi har zappet med vår nye brutale elektriske tennisracket.
  • ca. 150 000 – Antall ganger vi har sagt ”nei” til innpåslitne selgere.
  • ca. 150 000 – Antall ganger vi har sagt ”nei, sa jeg” …etc.

Det var alt for nå -vi hørs!


Ferien over

lørdag 6. september, 2008

Så var det bare oss to igjen. Vi har hatt fem uker med besøk hjemmefra, først lillebror Salmgren i to uker og deretter mor og far Salmgren, som påbegynte den lange heimreisen på søndag etter å ha vært hos oss i nærmere tre uker. Fem fantastiske uker, med familie vi ikke har truffet på to år! Erics besøk hos oss ble jo grundig beskrevet av ham selv i forrige innlegg, så vi tenkte ikke å si så mye mer om den saken -bortsett fra, naturligvis, et par ord om hvor uendelig glade vi er for at han kom til Bali for å treffe oss, hvor herlig det var å treffes igjen etter så lang tid og hvor gøy vi hadde det. To uker er kort tid, men vi klarte å klemme inn masse moro!

Erics besøk overlappet Maija og Roberts med et par dager, så vi var tre som ventet spent på deres ankomst på yachtklubbens restaurant. Vi var vel ikke klar over hvor mye vi faktisk hadde savnet dem før de plutselig sto inne på yachtklubben, glade og litt trøtte og nedlesset med bagasje. Og akkurat i tide til middagen! Stor gjensynsglede, og god uttelling på gavefronten: lakris, blader og aviser fra Norge og mer godteri, flere aviser samt bøker, vellingpulver og mannagryn fra Sverige. Julaften!

Akkurat som Eric var Salmgrens bevæpnet med en ypperlig aktivitetsguide for Bali og Lombok, og vi la opp et ganske variert og fleksibelt program for de kommende ukene, inneholdende alle de viktige s’ene: Strand, soling, seiling, svømming, sykling, shopping, sightseeing, snorkling…

Dag èn og to brukte vi på byvandringer, først i Kuta, så i Ubud. De to byene er ganske ulike; begge holder høyt tempo, men Kuta er mer masete og trafikkert. At byen er så masete skyldes for en stor del Kuta Beach, som tiltrekker seg turister fra hele verden, men stranden i seg selv er helt herlig -og stor nok til at man kan velge selv om man vil være der det skjer eller bare slappe av.

Ubud har færre boder med masseproduserte kopier og flere håndtverkerbutikker. Ubud har også Monkey Forest og uendelige muligheter for blant annet sykling og turgåing og er jevnt over en triveligere by. Vi var naturligvis innom apeskogen, godt bevæpnet med bananer og en advarsel om å gjemme unna alle hatter og solbriller. Apeskogen er egentlig et naturreservat, hjem for over 300 balinesiske macaques-aper og tre templer -skogen er også hellig grunn for hinduer. De største hannene blant apene blir opptil 10 kilo og har bart, mens hunnene nøyer seg med å komme opp i 4-8 kilo og et imponerende skjegg. De er sosiale og underholdende og tar ikke nei for et svar om de ser en banan de gjerne vil ha. Veien som ledet oss rundt omkring i skogen var derfor overstrødd med bananskall og man fikk passe på hvor man plantet føttene.

Tredje dag tilbragte vi på stranden i Kuta, og dagen etter la vi ut på seiltur mot Gili Air, hvor vi også hadde vært uka før med Eric. Denne gangen hadde vi lært oss noe om de vanvittige strømforholdene mellom øyene, og unngikk ”baklengsseilas” ved å holde oss tett inntil Balis kyst, hvor strømmen var svakere, før vi var omtrent på linje med Gili Air og kunne gå rakt østover. Vi forlot Bali Marina etter lunsjtider og fikk en fin seilas før vi ankom Gili Air tidlig på morgenen neste dag. Vi var spent på hvordan Johans foreldre kom til å like nattseilas, men begge to stortrivdes, på høyst ulike måter -Maija sov stort sett hele tiden, og Robert lukket ikke ett øye hele natten!

Gili Air er en av tre gilis som ligger like utenfor det nordvestre hjørnet av Lombok, Balis naboøy i øst. Gili betyr ”liten øy” og Air Betyr ”vann”, et morsomt navn på en øy som ikke har en eneste ferskvannskilde og som importerer alt vann i 19-litersdunker fra Lombok. Men kanskje navnet henviser til saltvann. Det skulle i tilfelle være passende. De to andre øyene heter Trawangan og Meno, og øygruppen kalles Gili Islands, altså liten øy-øyene. Som forrige gang valgte vi å ta Adriatica til Air fordi det er så vidt vi vet det eneste stedet med en noenlunde sikker ankringsplass. Vi slapp imidlertid å ankre; vi plukket opp samme moringsbøye som sist. Moringene utenfor øya er noen ganger gratis og noen ganger ikke, litt avhengig om man får besøk av den lille mannen i kanoen som hevder han eier moringen. Om han kommer innom betaler man rundt 50 000 rupiah per natt (omtrent 5 USD).

Dagene på Gili Air ble som en ferie midt i ferien. Øya har 360° strandlinje, og tar omtrent en time å gå rundt. Utenfor stranden ligger fiskebåter, fargerike taxibåter og charterbåter fortøyd. Langs stranden finnes restauranter og barer og solstoler, og små butikker som har chips og nøtter og Cola. Bak restaurantene finnes veien som bare brukes av sykler og hester, for det finnes ingen biler. Og inne på øya finnes landsbyen, kommunehuset, badmingtonbanen og et lite marked. Det er ganske tørt nå før regntiden begynner, men det står likevel en ku og gresser under hvert palmetre, og kyllinger løper rundt overalt. De fleste som bor der later til å ha tre-fire jobber -en dag kom vi i snakk med en dame som drev en liten butikk utenfor huset sitt. I tillegg til å ha butikken jobbet hun til fire hver dag på en av restaurantene. Vi spurte henne hvem vi skulle gå til for å kjøpe en kylling, og akkurat som alle andre på øya ville gjort utpekte hun seg selv til rette vedkommende. Og i tillegg til å forsyne oss med to utmerkede, nyslaktede kyllinger tok hun (på forespørsel om hun visste om det var et vaskeri i nærheten) klesvasken vår.

Det med å kjøpe kyllinger er en utmerket idè vi har hentet fra våre kompiser på Simmer Down. Mange stoppesteder langt en langseilers rute har tvilsomt utvalg i butikkene, om butikker i det hele tatt finnes, men det er aldri langt imellom lokale som holder kyllinger. Dermed kan man lage Simmer Down-gryte: putt poteter, løk, nyknerta høne, vann/kokosmelk og chili i en diger gryte og la koke i halvannen time omtrent. Perfekt også for den som er sensitiv overfor tvilsom slaktehygiene; det finnes ikke mange basselusker som overlever halvannen time i gryta.

I løpet av den uka vi var på Gili Air vekslet vi mellom å sole oss på båten, hoppe fra båten, ligge i solhytter på stranda, lese, slurpe nylaget fruktjuice fra høye glass, spise, gå tur og snorkle. Snorklingen rundt ankerplassen er helt ok, men den beste snorklingen fant vi like utenfor restaurant-stripa. Hundretusener av fisk i glade farger okkuperer korallrevet like utenfor stranden, og en dag tok vi med brød for å mate fisken. Det ble mildt sagt populært, vi ble omsvermet av fisk på alle kanter. De grådige småkrypene beit meg i fingeren da brødet tok slutt.

En dag chartret vi en båt for å snorkle på de to nabo-gili’ene sammen med Sverre fra Vagabond Virgin og hans mannskap Thomas. Med båten fulgte en lokal guide, som hoppet i vannet sammen med oss for å lete opp skilpadder. Vi snorklet på ganske dypt vann, og skilpaddene gresset på bunnen og var ganske sky, men det var likevel et heftig syn. Jeg har aldri vært i vannet med havskilpadder før -vi har alltid sett dem fra båten, eller fra jolla.

I løpet av de første dagene hadde vi blitt kjent med en servitør på en av restaurantene langs stranda, og en dag tok han med mine tre svensker og meg på omvisning -først hjemme hos ham selv, og deretter rundt omkring i landsbyen. I tillegg til en meget proff oppvisning i kokosnøtt-skrelling fikk vi en sjanse til å bedømme nivået på utøverne i Gili Airs ”nasjonalsport” -badmington. Vi hadde med oss baller og rackerter i håp om å kunne spille litt, men håpet brast idet vi kom inn i badmingtonhallen, hvor det ble klart for oss at vi ikke var noen match for andre enn oss selv. Disse karene kunne ribbe en badmingtonball i løpet av ett eneste WHACK!

Vi ga bort ballene til vår venn servitøren (som tidligere hadde fortalt oss at han elsket å spille, men han spilte ikke så mye nå for tiden fordi badmingtonballer var så dyre at han måtte velge mellom sigaretter og badmington), og lusket videre.

Siste dag på Gili Air tok vi rutebåten over til Lombok. Vår venn på Gili Air hadde ordnet med en sjåfør som tok oss den timeslange kjøreturen til Rinjani Trek Centre. Lombok er et populært sted for turister som liker fjellturer, og RTC tilbyr guide for turer over vulkanen Gunung Rinjani. Litt avhengig av opplegget tar turen mellom èn og fem dager. Vi følte oss ikke fullt så ambisiøse, så vi nøyde oss med en liten dagstur til fossefallene Air Terjun Sindang Gila og det mer imponerende Air Terjun Tiu Kelep. Stien gikk delvis gjennom skogen, noen ganger over elven og delvis langs Lomboks irrigasjonskanal, som følger fjellsiden og enkelte steder er lagt gjennom fjellet. Air Terjun Tiu Kelep har gravd ut et flott basseng med iskaldt fjellvann, som skapt for å bade i for en svett og varm turist. Ved hjelp av vår guide og litt enkel akrobatikk tok vi oss til baksiden av fossefallet, hvor det stort sett var helt umulig å se og høre noe som helst annet enn bråket og skummet fra fossen. Men heftig var det, og ikke så rent lite forfriskende! På turen tilbake la vi ruta gjennom fjellet, via vannkanalen. Det tok fem-seks ganske lange minutter i knedypt vann og stummende mørke, bare avbrutt av små lysstråler på to eller tre steder.

Etter å ha tilbragt en ukes tid på Gili Air var det på tide å vende tilbake til Bali, men på tilbaketuren la vi inn et par netter på øya Lembongan, som ligger knappe 15 sjømil fra Bali Marina. Johan og jeg leide en scooter og freste rundt på øya et par timer, mens Maija og Robert foretrakk å utforske til fots. Vi hadde lagt merke til at sjøbunnen inne ved stranden var delt opp i et slags rutenett, og etter å ha spurt oss for fant vi ut at man dyrket tang. Inne på land var innhøstingen i full gang, og det virket som om folk hadde flyttet ut fra byen og landsbyene inne på øya ut til provisoriske hytter på stranda for å høste inn og tørke tangen på store presenninger spredt utover bakken. Lukten av fjære sjø var tidvis ganske intens, for å si det mildt.

Tilbake i Bali Marina fulgte et par rolige dager, mer eller mindre frivillig. Vi må ha plukket opp et lite magevirus et sted, for nå gikk det magasjau på rundgang om bord. Først ute var Maija, som var dårlig allerede på Gili Air. Deretter var det Roberts tur, og så meg, og så Robert igjen -Johan slapp imidlertid ganske billig unna, og alle kviknet til etter hvert som Imodiumen fikk tak.

Tre uker går alt for fort. I løpet av de siste dagene klemte vi inn en sykkeltur i Ubud, et besøk i Bali reptilpark og en liten shoppingrunde i Kuta, og dermed var ferien over for besøket vårt for denne gang. Det runder på en måte av Bali-oppholdet for oss også. Nå har vi noen småjobber som skal unnagjøres før vi så smått kan begynne å røre på oss igjen, samt litt skrivearbeid og alt det vanlige -mat, vann, diesel, et cetera. Litt ruteplanlegging må også til før vi kan dra videre, og vi skal forsøke å samordne litt med våre seilende venner som skal samme vei.

Hørs.